Aftonbladet – 21 juni 1853, sida 2

IH DUU5S, SVUL I0VUDI UCHK IOVUICISORG RaLVUVISIUTA BSPPrädt säsom en sann evangelii tjenare. Pastor Akerlund tackad2 för besvarandet af de beänkligheter som han uttalat. Sjelf ville han tillägga tvenne fakta, som kunde ännu mera bestyrka, tt friheten icke är farlig för de troende. Erik-Janismen, huru förderflig den än var, har dock verkat till ördel för sanningen. Mänga som i blind och päfvisk: uktoritetstro föreställde sig vara mycket goda kristna, lefvo genom Erik Jansons oförnekliga fyndighet och karpa dialektik väckta derur, och ledda, icke till tro vå hans spetsfundigheter, utan till forskning; de mäste nu pröfva på att sjelfva gå in i helgedomen, och icke vänta på att andra skulle bära väfvorna ut till dem. I Newyork anmälde för nägra är sedan en man för auktoriteterna att han imnade hälla en serie af föredrag öfver atheismen. Inga hinder lades i vägen för företaget. Ingea traffmakt uppträdde med hotelser och förbud. Vid: okalen såg man blott ett par polisbetjenter, som skulle tillse att inga oordningar uppkomme. Nyfienheten gjorde, att den stora lokalen vid första förelraget var alldeles fylld; men efter trenne månader hade mannen förlorat alla sina åhörare; han mäste packa in och resa sin väg, efter att ha gjort cession. Det invändes mot religionsfriheten, att efter skriften man icke bör draga i främmande ok med de otrog-na. ; men om religionsfriheten är en kristlig sanning,. kan sanningen dä nägonsin blifva ett ok? Talaren: respekterar längt mera hvarje brahmin, som omfattar: sin religion med verklig öfvertygelse, än dem, som kalla sig kristna men tro ingenting eller i sitt bjerta hata och förakta kristeodomen. Prosten Dillner. Kristendomen gär segrande genom de många meningsstriderna och villfarelserna; den är en brinnande eld, som icke blott värmer hjertan utan äfven förtär osanningarne. Komminister Ignell. Inom alla kristliga sekter kan tron på Gud och kristlig kärlek uppenbara sig, hurw skiljaktiga de än må vara i dogmerna. Qväkarne t. ex. synas oss mycket vilsefarande i nägra trosdog-mer, men hvem kan neka, att hos dem en kristlig; kärlek uppenbarar sig, och detta är ju det bästa vittnosbördet ; ty J ären alle mina lärjungar, om J hafven kärlek inbördes,; detta är en symbolisk bok gifven at frälsaren sjelf. Mot hr Rudin anmärkte tala-: ren, att kristendomen icke är en exorcism i vanlig: mening, då ordet brukas säsom en yttre besvärjelse: till förjagandet af det onda; det är den gudomliga: sanniogens annammande i bjertat, som derur skalll utdrifva djefvulen. Herr Rosenius trodde, att genom religionsfribeten mänga öma samveten kunde bli i hög grad orsade. Väl bör man hoppas, att Herren skall bevara de sina, men man fär icke göra sig alltför säker, att icke faror ur religionsfriheten kunna uppstå. Den som gör sig för mycket säker i detta fall, torde ha mindre ömhet för läran. Det torde också vara bäst om en diskussion öfver dessa ännu ej fullt utredda ämnen stannar inom dem, som mera tänkt deröfver, och att icke de svaga indragas med uti striden och derigerom blifva oroade. Krigsmännen gä ut, för att strida för folk och lanå, men icke är det lämpligt att qvinnor och barn indragas uti kulregnet. För sin del trodde talaren att af friheten kunde väntas bide fara och vinst; det berodde nu på att väga bådadera mot hvarandra. Sä utomordentligt vigtig kunde talaren ej finna frågan; ty formerna bli dock aldrig det väsentligaste. Uuder alla former kommer dock den vägen att bli smal, som leder till Guds rike. Kyrkoh. Hammar opponerade sig på det bestämdaste emot hvad den föregående talaren yttrat. Är religionsfriheten en kristlig sanning, så är det en sanniog för alla. Hr Rosenius antager deremot olika slag af sanningar; har utgår från den hedniska, redan ur den första kristna kyrkan bannlysta skillnaden mellan exoteriska och esoteriska sanningar, d. v. s. religiösa sanningar för pöbelo, för den okunniga massan, och sanningar för de lärde, de mera erfarne. De förra förkunnades offentligen af presterna,, de sednare deremot i hemliga samfund. Kristendo-men gjorde en ända på detta väsende; hvarje san-ning tillhör nu alla; äfven den okunnigaste och enfaldigaste har rätt till densamma; de förnumstige och verldsligt erfarne ha här ingen företrädesrätt. Men är religionsfriheten en kristlig sanning? är den en gäfva först af kristendomen? Ja, hela verldshistorien vittnar derom. Före kristendomen kan man icke wuppvisa något enda land, som haft religionsfrihet, utan på sin höjd tolerans för politiska ändamäl. Visserligen har religionsfriheten ännu icke blifvit genomförd -inom hela kristenheten; endast der hvarest det kristliga lifvet är varmast, visar man sig äfven afsky religionstvänget. Visserligen ser man äfven nu inom s. k. kristliga länder religionen betrakstas säsom blott tjenande för politiska ändamäl ch hör vid ett eller annat högtidligt tillfälle uttalas, i mer eller mindre förblommerade ordalag, att x.eligicnen är nödvändig för att hålla pöbeln i styv, Mun om sä skett och sker, så är det stridande mot kristendomen. Kristus sjelf har praktiskt visat, att han ville religionsfrihet; han sjelf var icke prest utan lekman, så voro ock alla hans apostlar; de voro fattiga olärda män; både han och apostlarne förbjödos att tsla och predika af det högsta andliga rädet, men. de talade dock, och högsta myndigheten i detta fall: blifver budet: man mäste mera lyda Gud än men-niskor... Religionsfriheten är grundad på Kristi och apostlarnes lif och lära; ingen har sökt vederlägga detta; tvertom ha de förträffigaste män inom kyrkan i alla tider derom gifvit sitt vittnesbörd. Då religionsfriheten sälunda är en kristlig id, så hör den ock till: alla; det finnes icke den ringaste förbindelse dertill, att icke läta äfven den olärdaste få del af denna sanning eller att läta äfven de enfaldigaste : tänka: det kan vara för presterna att slåss om.. De enfaldige, om de icke kunna framträda och föra. ordet, kunna dock verka för saken, de kunna bedja: till Gud om seger och framgäng. Ve mig — utröpade talaren — om jag skulle i detta hömseende kämpa för en sak, som icke kunde omfattas äfven af de enfaldigaste! — I afseende på dee yttrade betänkligheten att embetsmyndigheterna skulle få ökade bestyr, trodde talaren, att tvertom befrielse från en mängd bestyr skulle bli följden. Icke blott kyrkans, utan äfven statens embetsmän ha aflagt ed på den augsburgiska bekännelsen; om de nu skulle se till att följa denna i alla artiklar och icke blott i nägra, sä skulle förhällandet bli helt annorlunda. Enligt den 28 art. i denna bekännelse är det öfverheten, som skall hälla svärdet, vaka öfver den borgerliga rättfärdigheten, men i andans rike gäller endast ordet. Nu vore det mycket godt, om embetsmyndighe-terna kunde ställa allt väl till rätta i verldsligt hänseende. Men nu dä domstolarne besväras med en mängd mål, som röra religiös lära och bekännelse, då landshöf.dingar skola skrifva herdebref och länsmänren omvändaMormoner, kan man väl säga, att de äro öfver all höfva. betuogade. Genom religionsfrihbeten skulle de vinna: mycken besparing i tid, som de kunde använda till att bättre sköta sina saker. — Den farhäga som yttrats för, att socialismen skulle få fart genom religionsfriheten, är alldeles ogrundad. De verka i en: hvarandra fuilkomligt motsatt rikning. Dä socialismen ytterst gär ut på att befria individen frän be-väret att ha en egen vilja och tanke, attläta individusliteterna alldeles försvinna, sä vill deremot religioasfriheten att särskildheterna komma till sin fuila rätt. den vill, att den personliga friheten skall utsträck av ifven till mensklighetens högsta angelägenhet. — fe igionsfriheten är ett af de kraftigaste mer ov mot socialismen, och det är derföre ganska aturligt att dagblad, som vilja gifra sig ea sr E : Å cialistisk anstrykning, äro bittra motständare m), religionsfriheten. (Forts.) 22 Svenska Nykterhets-sZllskapets årsmöte. I närvarande ögovlolick, då öfvertygelsen om bränvinets och bränvinsbränningens fördarAiahat kliftrit alla. oo ww 2 7 s 0