Aftonbladet – 21 juni 1853, sida 2

fre OS ——— Religionsfrihetsmötet. Vi fortsätta redogörelsen för diskuszgionen öfver det första af öfverläggningsämnena. Kyrkoherden Ekdahl. I anledning af prosten Dillners yttrade farhäga, att en Voltaire och Rousseau skulle kunna uppkomma och förvilla de svaga, erin rade talaren derom, att på den tid, dä dessa män uppträdde, rådde i religiöst hänseende en allmän likgiltighet. Det är naturligt, att tiden tryckte sin prägel sfven på dem; de verkade så som de kunde och bi Irogo till den verldsliga humanistiska bildningen; under en dylik tid är doek detta nägot längt bättre, än den rent kreaturliga riktningen, som endast går ut på att göra sig goda dagar. Villfarelserna äro ieke farliga, då ordet är fritt; den högsta saken skall då al drig sakna kraftiga målsmän. Vädan af Erik-Jansismen skulle på sin tid ieke varit sä stor, om icke konventikelplakat o. d. funnits. Att oro för samvetena skulle uppkomma gesom de olika meningarne, är möjligt; men männe detta innebär ett så stort ondt? Är det icke värre, om samvetena allsicke oroas; huro skola då döden och sömnen kunna motarbetas? Bädadera är ro, men icke en god. Man blir icke ev god soldat genom lustlägren, utan i striden; så är det Afven i andligt hänseende; öfva dig i gudaktighet: säger skriften och i urtexten begagnas här ett ord, som vanligen brukas om vapenöfningar. Talarentacsade kapten Berger för de upplysningar han lemnat om ce fria religiösa föredragen i England; någonting sådant kan icke till följe af författningarne, här ske, de utfattige, de i elände medsänkte och hamnbusarne äro till spillo gifna; önskligt vore om denna brist kuude afbjelpas, om ordet kunde komma till dem, lika godt hvar och genom hvem, endast att det komme. Det finnes en ofantlig mängd af krogkunder, som lefva i en atmosfer af bränvinsängar, hädelser och svordomar; önskligt vore, om den der oron kunde sträcka sig äfven till dem; Guds ord profaneras ej genom att predikas hvar som helst, på taken, torgen, i hamnarne, hvarje dej af jorden är helig der Guds ord verkar. Irrlärorna kunna, der ordet är fritt, lika litet bli farliga för sanningen, som jordens ljus för solen. Man talar om den anstöt och förargelse, som friheten kan verka fö: fromma sinnen; men är icke den -ärsta anstöt den andliga döden och hvad deraf följer? Talaren ville religionsfrihet, men önskade att dena mätte kuana ställas så mycket som möjligt i samband med det bestående; ty talaren älsk de statskyrkan, och detta al det enkla skäl, att hvarje myra drager till sin stack. Stud, Rudin trodde, i motsats mot komminister Igaell, att kristendomen verkligen är en exorcism, ep afsvärjelse af allt oadt. Den onda makten finnes i verlden; Gud sjelf tillät den att uppträda i paradiset Mänone Gud tillstoppade djefvulens mun? Nej, hav fick fritt tala. Kan det då vara menniskan gifvet att uppställa religionstväng och söka med yttre väld bebe rska den onda makten, att förhindra lögnens ord att uttala sig och göra sig gällande? Nej, det är icke möjligt. Lögnens ord, köttets religion kan predikas och predikas midt ibland statskyrkorna. Härhar talats något om Voltaire. Man bör komma ihög att han uppträdde midt uti den mest koncentrerade statskyrka; den franska kyrkan hade just då lyckats undertrycka det enda lifsfrö, som fanns uti densamma, och den insomnade nu uti den slöaste likgiltighet och den andelösaste formalism. Gud häller dook sanningen uppe. Han tillät den förste lögnpredikanten att tala, men han tillät även sig sjelf att predika evangeliet om qvinnans säd och att sedermera utrusta nägra enfaldiga fiskare att förkunna frälsningers ord för gerlden; då han tillätit så mänga lögnpredikningar, har han äfven tillätit sig att ingifva sin anda; han har fördragit det onda vid sidan af