kande för religiositet och sedlighet; ei särskild nytta göra de dermed att de eggastatskyrkan till större uppmärksamhet på sig sjelf. Huru förmänligt och lutvecklande har icke denna rörelse inverkat på norrJländska presterna! Derom har sjelfva detta möte lemnat nya bevis. Man har icbillat sig att konventikeln kunde innebära någonting politiskt farligt; men Idet som är gudomligt sannt är ej politiskt farligt; de bäste kristne ärd de mest laglydige. Den fria kyrkan i Skottland, som i sjelfva verket är utgången ur konventikeln, inaebär inga faror för staten. Man har talat om nödvändigheten af kontroller, men äro icke vär allmänna svenska lag och allmänra äklagaremakten tillräckliga; liksom man insett att för tryckfriheten och talfriheteh inga hinder i förväg böra läggas, så mä man läta den fria andligä associationsrätten äfven bli sitt eget korrektiv. I anseende på lekmäns uppträdande såsom lärare ville han endast erinra om det svar, som en af de enfaldiga bönderna i Orsa nyligen gat, vid den anställda visitationen, på frägan om skillnaden mellan det offentliga och enskilda presterskapet: när det oftentliga presterskapet talar såsom sig bör, dä tiger det enskilda,. Prosten Ösilund klagade åter deröfver, att presterna ha för mänga göromäl, för att kunha befatta sig med den omnämnda kontrollen.Han tog för gif. vet, att om konventikelplakatet icke funnits, skulle kyrkan redan varit splittrad. Han trodde slutligen, att då allting har sin plats, det icke ginge an attinblanda andliga ämnen i sällskapslifvet. Religionsfriheten skulle hos oss ästadkomma stora kostnader, hvilket i ett fattigt land alltid bör tagas i betraktande. s Kyrkoherden Ahrling bryr sig föga derom, huru de civiliserade länderna se på oss, då han vet, att frälsarens ögon hvila på oss och ej lemna oss ur sigte. Hojfpredikanten Nordlend talade för konventikelplakatets afskaffande, men önskade kontroller för renhet i läran och met oo:dningar. Kyrkoh. Hamnar uttslade sin tillfredsställelse att nästan ingen röst höjt sig till ett direkt förordande af konventikelplakatets bibehällande, och att den enda, som sade sig älska detsamma, ville ha det af skaftadt. Talaren förordade de bestämmelser, som funnes i det nya kyrkolagförslaget, och som blott innehälla följande : presten skall befordra den huslige andakten; inträffade vid enskilda sammankomster för andaktsöfning oordningar, anmäle pastordesammu för konsistorium, som eger att desamma, om det: skäligt finner, hos justitiekansleren till beifran a mäla. Har anhöll om proposition derpä, att mötet önskar konventikelplakatets afskaffande och i stället önskar antaga de bestämmelser som finnas i nya kyrkolagförslaget. Mag. Roos önskade, att någon hade velat, i stället för att tala om möjliga missbruk, försöka att vederlägga hvad lektor Elmblad af skriften bevisat. Det gär en bäfvan genom hela det yngre presterskapet, att de äldre och högt uppsatta hysa en hemlig ön skan att alltför mycket likna det romersk-katolska presterskapet; talaren hade här hört nägra yttranden, som hos honom äter uppkallat denna bäfvan; dethade yttrats att en prest kan buppväcka, förnya, omvända, och! nägon hade sagt, att-presterna skulle oestämma hvilka böcker finge i sammankomsterne läsas; ett dylikt omyndighetstiliständ för församlingen vore nägonting äkta papistiskt: På slutligen at ordföranden framställd proposition: anser mötet att konventikelplakatet bör upphäfvas? svarades ett enhälligt ja, med undantag af 2 eller 3 nej. Vid derefter framställd fråga om hvad som borde komma i stället, uppställdes såsom alternativer kyrkoberden Hammars och komminister Beckmans förslag, dä det förra antogs med 56 röster mot 46. Fredagen den 17 Juni. Efter afslutande af diskussionen ötver bränvinsförderfvet, till hvilken, såsom ett mera fristående ämne, vi sednare skola återkomma, dä utrymmet i dag ej medgifver det, företogos till behandling öfverläggnoingspunkterra 7—10, som röra kristendomsundervisningen för barn. Flera talare uttryckte sina bekymmer öfver det bristfälliga härutinnan och sin önskan att presterna mera allmänt och i större utsträckning mätte inverka på densamma. Kyrkoh. Hammar kan ej fatta, huru den presten älagda pligten att ge religionsundervisning i folkskolan skall kunna, vid siden af de mänga vigtiga åligganden han L.r, kunna uppfyllas. Kateketisering är en särskild gäfva, som ej nödvärdigt är förenad med presterligt sinne och god predikogäfva. Prosten Dillner talade om den myckna utanläsningen, som i sin gnolande, tanklösa melodi profanerar det heliga och gör ordet för sä mänvga blott till en klingande bjällra. Komm. Kellman beklagade ocksä den tidiga minnesläsningen. Sjelfva den religiösa läroboken är också alldeles olämplig. Beklagligt är att föräldrarne i allmänhet mäta måttet af sina barns erhällna kunskap endast efter alnmätt; de tänka icke på om de veta och känna någonting, utan värdera framstegen efter antalet af de blad i boken, som de kunnat lära sig att upprabbla. Den religiösa lärobok, som bör sättas i barnets hand, bör icke vara abstrakt och resonnerande, utan i form af berättelser; den kan i alla fall meddela det hufvudsakliga af dogmerna. Ordföranden afslutade derefter mötet med ett hjertligt tal till ledamöterna, i det han med rörelse tackade dem för det förtroende de visat honom och för de mänga lärorika och herrliga ord som här blifvit uttalade, de djupa undervisningar, som blifvit meddelade och hvilka han hoppades skulle bära god frukt. Han läste slutligen välsignelsen öfver dem, deras ätervändande till sina hem och öfver deras framtida verk samhet. Öfverhofpred. Nordenson hembar dr Nordlander mötets tacksägelse för det upplysta nit, den visdom och erfarenhet, hvarmed han ledt mötets förhandlingar. Prosten Berg uttalade derefter mötets tacksamhet för vice ordföranden, öfverhofpredikanten Nordenson, samt Stockholms prestsällskap, som föranledt och beredt mötet, hvarefter ordföranden tackade mötets sekreterare, mag. Lundbergson, samt hans bitreden. Derefter afslutades mötet med en predikan, hällen i Storkyrkan af mag. Lundbergson, med ingängsspräk: Simon Jona, älskar du mig mer än dessa? Joh. 21 kap. Etter gudstjenstens slut samlades sällskapets ledamöter på en afskeds-aftonvard i Trädgärdsföreningens norra paviljong. e MUSIK.