STOCKHOLA, jen 18 Juni. Det ailmänna Svenska Prestsöllskapsmötet; för hvers förhandlingar vi i dag afsluta vår redogörelse, har, såsom vi med visshet hoppas, ej varit utan betydelse för det svenska läroståndet och välsignelsen af dess verksamhet. Det har till en början ådagslagt, att detta sambhbällsstånd börjar aktgifva på den 0oro som går genom tiden, att fordringarne på dess verksamhet blifvit andra än handhafvandet af den rent verldsliga ordningen och upprätthållandet af en viss mekanisk enhet i i andaktsöfning, och det är ganska vackert och berömvärdt, att dess medlemmar känt behofvet af att träda tillsammans för att högt uttala hvad de känt ligga sig på hjertat, och inbördes utbyta åsigter och erfarenheter. Detta möte erbjuder redan vid första ektgifvandet en ganska märkbar egenhet i sin sammansättning. Det utgöres nästan utan undantag af medelklassen och det mera progressiva partiet inom Presteståndet. Svenska kyrkans primas båller sig tillbaka i sin tuskulanska ro, inom ett par timmars afstånd från meningsstridernas larme, och chefen för ecklesiastikdepartementet, sjelf prest och nyss nedstigen ur en teologisk kateder, har fintligt tagit tilltället i akt att få vända det allmänna svenska prestgällskepet ryggen, och med anblicken at den kraschanerade biskopens bronsbild på Lundagård få hålla sig skadeslös för förargelsen att veta simpla prestmän utan hans kallelse sammanträda och rådslå om prestekallets högsta åligganden. Intet enda biskopskors, knapp: en enda nordstjerna, har glimmat i deras krets, och med högst få undantag hafva domkeapitlens ledamöter samvetsgrannt hållit sig afsöndrade från den demokratiska besmittelsen. Detta är fullkomligt i sin ordning. De hafvs så ofta vid riksdagarne och andra tillfällen försäkrat oss om den svenska kyrkans fullkomlighet, dess sublima ståndpunkt högt öfver alla andra kristna kyrkosamfund, att ingen vidare tviflar om dess oförbätterlighet. De arbetande presterskapet, som har mindre påfviska föreställningar om denna kyrkans och sir egen ofelbarhet, har deremot infunnit sig till ett antal af nära tvåbundrade; det är dess: som gifvit sammankomsten karakteren af ett verkligt prestmöte, Men äfven inom denna tjugondedel af hele svenska Presteståndet hafva högst väsentlig olikheter i riktning visat sig, och den krass: byråkratiske uppblåstheten, som gerna betraktar gig som en frälseinspektor öfver de andliga rörelserna i mennisekobhjertat, och den evangeliska ödmjukheten, som gör saktmodet och kärleken till sin enda berömmelse, hafva här båda haft sina framstående representanter. Ingen låter nu vidare dåra sig af det fåfängliga pratet om Svenska kyrkans osplittrade enhet, sedan han haft tillfälle att mäta vidden af det oöfverstigliga svalg, som skiljer sjelfva dess lärare ifrån hvarandra. Det bar dock, lyckligtvis för vår statskyrka, visat sig att majoriteten tillhör de saktmodige; endast ett mycket ringa antal har påyrkat att förbudet mot enskilda andaktsöfningar skulle qvarstå, eller att den borgerliga lagen skulle iramgent såsom hittills användas stt en gång om äret till nattvardsbordet framdrifva alls som detrtill ej hade inre kallelse. Så många och så kraftfulla röster hafva höjt sig för er saktmodig och kärleksfull behandling af de från statskyrkan affälliga, att det begynnner klarna, äfven för det presterliga medvetandet, att den upplysta och frisinnade fördragsamheten mellan olhka trosöfvertygelser är tusen gånger mera värd än den stela enheten af förfäade massors tanklösa exercis med korstecken och nigningar för några osjäliga helgonbeläten. För de hundratal som åhört dessa diskussioner, och de tusental som sedermera läsa redogörelserna för desamma, skall skillnaden mellan prelatensiskt öfvermod och evangelisk presterlighet stå så klar, att den aldrig vidare skall förnekas. Detta är redan en stor. nästan ovärderlig fördel. Men mötet har dock derutöfver uträttat ett positift godt, genom de många värdefulla upplysningar, de varma ötvertygelser, de högsinnade åsigter öfver menniskans högsta angelägenheter, som derunder blifvit lagda i dagen. Äfven till vigtiga angeligenheter inom det verldsiiga samhället har mötet sträckt sin blick, och särskildt har den så kallade bränvinsfrågan varit föremål! för en diskussion, öfver hvars värma och sakrikhet fosterlandsvännen icke kan annat än lifligt gädja sig. Men äfven oafsedt den vinst för det religlösa jifvet, som vi med visshet hoppas icke skall uteblifva, har detta möte en betydelse. hvars vigt viicke böra förbise. Icke utan sköj anmärker mot oss det ministeriella partiet, att bland Aftonbladets politiska grundsatser tyckes en af de mest framhållna vara den, att folket bör lemnas tillfälle att deltaga i de allmäana angelägenheternas afgörande, eller åt minstone att derom få yttra sig, (se Sv. Tidningen för i går morse). Ett upplyst deltagande i samhällets angelägenheter å sjelfva folkets sida anee vi i sjelfva verket så önskvärdt och för statens helsa så nödvändigt, att hvarje spår till vaknande af ett sådant deltagande på det högsta gläder oss. Det närvarande mötet är i detta fall så mycket vigtigare, som det icke har någon officiell karakter, utan endast afser att verka på allmänna öfvertygelsen. Det är endast genom sådana fria möten, som en allmän opinion kan göra sig hörd och som folket kan småningom förvärfva dessa parlamentariska vanor, som gifva en sådan lifskraft och helsa åt de anglosaxiska samhällomnma Ft möta hållag dar hvar oach on kan