endast förderfligt; man bör söka i kärlek leda dem till ätt bära välsignelse. Lektor Forsell förundrade sig öfver att man kunde tala om sammankomster för Guds ords hörande och läsande säsom olofliga. Denna besynnerliga tankegäng härleder sig allenast frän konventikelplakatet, som i mångfaldiga afseenden ästadkommit sä myceket öndt. Det är orsaken till den död; som räder lbgm kyfken, till dö stör. separationerna från lifvet och kärleken i Kristus, till bristen på husandakt. Det har — förfärligt att omtala — i allmänna tanken blifvit stämpladt med vanära att läsa Guds ord; det har gått sä längt, at prester, som kommit säsorh bjudna gäster i ett sällskap, dä man räckt dem eh bibel och bedt dem derur föredraga nägonting, bestämdt nekat detta och till och med nekat att vilja höra någonting af Guds ord läsas, allt af räddhäga för opinionen. Utan fruktan ville talaren bestämdt förklara det, att konventikelplakatet verkat i yttersta grad förderfligt för vär kyrka, och att det utgjorde en skamfläck för svenska kyrkan. Man hade talat om oördningar och villfarelser, som hågoi gäng uppstått ur konventiklarne; men vore icke konventikelplakatet härtill orsaken, i det att det föranleder till att hälla sädanaå sämmankomster liksom i smyg och derigenom alstrar misstänksamhet och bitterhet i sihöena. Nägon bar velat, att presternas tillstädjande eller deras närvaro skulle vara ett vilkor för konventiklarnes liflighet; men det är icke rätt att presten upphäfver sig till herre och domare öfver själars förhällande till hvarandra och till Guds ord; preSterna skola icke vara hötrar öfver själarne, utan Guds brds trögne tjenare, och de skola i sitt nit för kyrkan icke tillgripa nägot annat vapen än kyrkans herres eget vapen, ordet. Dä ran så nitiskt omtalat nägra undantagsvis och just till följe af förtrycket uppkomna eordningar, borde man icke beller förglömma, att de stillaste och andaktsfullaste läsningar af Guds ord ofta blifvit störda genom presten, som tillkällat den verldsliga maktens handtlangare; icke sällan ha länsinån Och kronobetjening sjelfmant företagit sig nägot gädant: a Fektor Elinölad. Förra delen af öfverläggningspunkten, eller frägan huruvida konventiklar böra an ses för olofliga och obehöfliga, kunde talaren besvara med ett bestämdt nej. I afseende på den sednare delen, om lekfnäns deltagande i ordets utläggning, ej lika bestämdt; Konvehtikeln är ärsbarn med kristen Aoimen; då ordföranden trott sig finna, att det först välskapade barnets anletsdrag blifvit förvridna och att konventiklarne hos oss företett flera lyten, så berodde detta på mänga omständigheter, men förnämligast på fer kärlekslöshet de rönt frän kyrkans sida. Det ar ined nägon bitterhet yttrats, att man förmörkt mänga lastfulla personer bland de s. k. läsarnes 1eder; men om presterskapet anställde en allvarlig kritik öfver sig sjelf, med ledning af tio Guds bud, så skulle renheten visst icke befinnas vara alltför glän sarde; många mörka fläckar ha på sista tiden till och med väckt allmän uppmärksamhet. En sädan sjelfkritik vore ett protestantiskt presterskap värdigt, dä fet koininer tillsammans, och dermed borde man gerna Örja. Konventiklarne äro lofliga ur rent mensklig synpunkt; ty det finnes vissa menskliga rättigheter, som äro oförytterliga och bland dessa är visserligen den, att hvar och en, som har behof af religiös umgängelse, har rätt att söka densamma. Liksom tvång och förtryck i allmänhet ha höga anor, så ha konventikelförbud redan funnits längt tillbaka i tiden; ett sädant fanns redan i de 12 taflornas lag och mänga ha sedan funnits, men intet af dem har kunnat upprätthällas och utföras. Dessa förbud ha utgått frän fruktan för missbrukande af konventiklarne, men att de kunna missbrukas, bevisar ingenting för, att de äro skadliga eller umbärliga; i sädant fall skulle man ju äfven förbjuda den allmänna gudstjensten och bielns läsning i allmänhet, ty äfven dessa kunna ju missbrukas. Det säkraste stödet i denna fräga ha man, säsom i alla sädana frågor, i den heliga skrift. ! Der heter visserligen: varer all mensklig ordning undergifne; men dessa ord få ej citeras ensidigt, utan mäste ses i sammanhang med andra ställen, säsom t. ex. det, der det berättas huru apostlarne af den verldsliga makten vid strängt straff älades att tiga och icke låta höra sin predikan, men de gingo glade och höllo på och lärde hvar dagn. Men, frägar man, buru skulle det gå, om i detta hänseende gärdet skulle uppgifvas? Härpä kan man svara: ega vi då inga lagar föröfrigt till skydd förl lära och lefverne? Jo väl, vi bafva bland annat 1735 ärs stadga mot villfarande lärdom, som qvarstår, oaktadt kohventikelplakatets afskaffande, och väl bör in-l nebära tillräcklig garanti mot utspridande at villfa-l. relser. Hvad lekmäns deltagande i ordets utläggning ansinge, sä vore den icke önskvärd, om desse saknade nsigt och anda, sä att de icke kunde verka till sann ippbyggelse. Talaren uppläste slutligen ett från d:r Wieselgren nsändt svar, som gick ut derpä, att 1726 ärs plakat rore alldeles obehöfligt, då man hade 1735 ärs stadja, samt att det syntes honom ligga en makalös inonseävens deri, om t. ex. en stiftsstyrelse, som unler biskopens frånvaro bestär af lekmän, nägra lärare matematik, latin, historia, strängeligen proklamerar, tt lekmän icke mä kuana medverka till församlinsens uppbyggelse. Pastor Holmgren gör uppmärksam derpå, att husörhörea ha en helt annan prägel och upptagas af relt annat, sä att de ej kunna intaga konventiklarnes lats. Dessa sednare äro frivilliga sammanträden af lem som sammankomma för andliga behof. Komminister Beckman älskar konventikelplakatet, nen vill ha det afskaffadt. Det :r en god, för sin id nödvändig författnipg, som visst icke har åstadkommit allt det ond: man velat tillvita densamma. Vu borde den dock afskaffas säsom ej lämplig för vär ! id; men nödiga kontroller borde ej saknas. Talaren ippläste ett förslag till en ny lag rörande sammansomster för andaktsöfningar, enligt hvilken värden ;jordes ansvarig för alla oordningar, som kunde uppkomma och sammanväron icke finge sträcka sig längre in till kl. 10 på aftonen; oordningar skulle af pastor unmälas hos konsistorium och skulle vid beifran betraffas med böter. Pastor Akerlund ville ait man först och sist skulle ippmärksamma att sådana sammankomster äro påjudna i Guds ord och att Gud ieke kan befalla näsonting, som är obehöfligt. Hvar två eller tre äro örsamlade i Kristi namn, der är han bland dem, ler är rätt gudstjenst, der är Kristi kyrka. Doktor Bergman. Verldens mest civiliserade naion, det mäktiga England, ser i denna stund med pänd bliek på oss. När i Februari mänad frågan m makarne Madiais behandling upptogs i parlanentet, invände en katolsk ledamot, att det vore beynnerligt att man med sä mycken ifver toge ät sig, lä fräga vore om någon intolerans från katulsk sida, nen alldeles teg, dä fräga vore om förföljelser och ntolerans trån protestantismens sida; säsom exempel införde han hvad som i Sverige öfvergätt målaren ;S Vilsson. I ett berrligt föredrag försäkrade dä lord ! Iohn Russel på engelska regeringens vägnar. att re. le