rer äre der icke tillåtna; några skolor finnar visserligen, men de äro, liksom befolkningens religion, snarare muhamedanska än annat, och om undersåtarnes religiösa tillstånd eller förbättring synes styrelsen vara föga bekymrad. Måhända inverkar härvid att man lärt sig inse, att, hvarhelst kristendomen i dessa trakter införes, der blifva naturmenniskorna ej mera så redobogna och kraftfulla verktyg för de planer, som man helst afser vid deras behandling. Men hvad man deremot just i denna nys stad ser mera än i den gamla, är malajernas boningar. I de flesta fall äro de uppslagna längs den höga kanten af floden eller kanalerna, eller i skuggan af kokoslundarne, eller eller på sidorna om den allmänna vägen, som i alla riktningar slingrar sig. Deras hyddor äro små, usla bambukojor, sådana man allestädes i heta klimater ser dem, litet mera ordentligt afdelade i särskilda kamrar och, genom egandet af en eller annan dem ursprungligen föga tillkommande möbel, bevisande det inflytande de erfara af europeerna, som tagit deras land. Sjelfva äro de ett ganska ointressant slägte, smutsigt, dåsigt, fult; ansigtsfärgen är mörkt brungul; kroppsformerna äro visserligen ofta väl utbildade, muskulösa och sega, men sakna denna elastiska kraftfullhet, som jag i Singapore så mycket beundrade hos Hinduerna. Ehuru de naturligtvis äro mycket lätt klädda, är det lilla de svepa omkring sig lånadt af främlingarne, med undantag kanske af hufvudbonaden, som består i en kring håret mösslikt knuten näsduk och der ofvan en tråglik utmålad bambuhatt. Tvenne egenskaper beundrade jag dock hos dem. Den ena var derag nästan otroliga förmåga att bära bördor; om mornarne och förmiddagarne såg man vägar och gator fulla af karlar och qvinnor, som på ändarne af en öf