— Wen Svenska Prestsällskapsmötet. Diskussionen om konventiklafsse. (Slut frän gärdagsbl.) Prosten Östlund (L. af W. O.) förmenade, att pretea redan hade sä många andra befattningar, att nan ej billigt kunde begära, att han skulle leda husandakten och ha uppsigten öfver konventiklarne ; skall en sädan särskild uppsigt anordnas, så bör den läggas på andra särskilda embetsmän eller på pastors biträden. Talaren hade en sorglig erfarenhet af de oordningar, som kunna föranledas af konvens tiklarne. De ha förut läpge existerat i all stillhet i de från kyrkan aflägsna orterna, mena på de sednaste 7 åa 8 ären ha de ofta haft en oroväckande prägel; man har valt sig lärare utan nödig insigt; deraf ha uppstätt villfarelser och dessa ha blifvit underblästa genom hvarjehanda andligen omogna personer från fremmande ort, till och med at handelsbokhällare. Talaren sammanfattade sin åsigt sälunda: Konventiklarne böra ej få hällas utan presternas närvaro; de ha ej tid dertill; derföre får man läta nöja sig med den uffentliga gudstjensteii. Kyrkoherden Ährling trodde att man icke behöfå spilla mycken tid på frägan om konventiklarne vore olofliga; vore de sådana, att de stode i strid mot konventikelplakatet, så vore de olofliga, eljest lofliga ; hänvisade föröfrigt till prosten Stenhammars anförande om konventiklarne vid sedoaste riksdag. Pastor Sparrman ansäg konventiklar vara sä naturliga och nödvändiga, attde ej af mensklig kraft kunna förhindras. Husförbören kunna ej ersätta konventiks larne, der kunde ej ett förtroligt inbördes samtal uppstå. Vid konventiklarne kan presten sjelf få stå ett behöfligt husförhör; det är honom helsosaimnt att der stå icte säsom en herre och mästare i Israel, utan såsom en syndare bland syndare. Det vore ej så mycket skäl att klaga öfver, att tjenstehjon aflägsna sig för att besöka konventiklar, som icke mera att de dragas till en mängd onyttiga och skadliga förströelser. Pastor Fjellstedt: Skälen för att konventiklarne i sig sjelfva är) lofliga ha hittills varit alldeles öfvervägande. Mig synes derför olämpligt att borttaga tiden med att ytterligare utveckla denna sak; heilre bör man fröga: kunna konventiklar nägonsin undvikas? Jag svarar härtill: nej! de ba funnits i alla tider och de äro owndvikliga. Liksom det finnes naturkrafter, som äro oemotständliga, så finnas äfven andekrafter, som äro oemotständliga, och hvilka man hejdar lika lätt som man fängar lejoa med spindelväf. Konventiklarne äro oafvisiiga och det blir sälunda endast frägan om at på det visligaste sätt skicka sig uti denna nödvändighet. När man anlägger en väg 13er en bäck gär fram, så lagar man, att der lemnas en öppen rännil under vägen, eljest stiger bäcken, om han synes aldrig så stilla och obetydlig, och svämmar öfver vägen och fortsätter sitt lopp. Konventiklar ha funnits öfverallt der kristendomen haft nägot lif, antingen de varit förbjudna eller tillåtna, och det finnes ieke nägot land i kristenheten, som icke företer sådana sammankomster. Det menskliga behofvet af religiöst umgängelseslif gör sig öfverallt gällande. Det gifves en högre kraft, som ofta uppenbarar sig underligt i det svaga och bräckliga: menniskoanden kan till en viss grad tviogas och förslafvas, men all erfarenhet, hela bistoriens vittnesbörd intygar, att menniskan icke läter förbjuda sig det andliga lifvet och dess näring, sä snart bon en gång fått smak derpä; man verkar härmed lika litet, som om man förbjuder menniskan att andas; det kan man icke, ehuru man kan taga hennes lif, döda henne. Hvad vi än göra eller icke I göra, skola dessa sammankemster fortfara, ätminstone Ttill dess det lyckas att qväfva allt kristligt lif i sam.I hället; men jag beklagar den, som vill släcka lifsI gnistan, han kan lätt komma att i stället gjuta oja Ji elden. Det motständ och de förföljelser man rik.tar mot sädana sammankomster väcka ovilja och mot, spänstighet; mänga sinnen äro synnerligen ömtäliga )lunder väckelsetiden, och det är under sädana fört) hällanden ej underligt om konventiklarne ofta urarta; Itör man derföre bedöma dem med kärlekslöshet? I mängen församling har presten icke den ringaste andliga erfarenhet och är allsicke i stånd att öfrva verklig själavård; hvem ätager sig der bekymrade själar? Är det likgiltigt om de få samlas med likatänkande ? Hvart skola de vända sig? Gå de till presten, så svarar han dem, i fall han är uppriktig: jag förstår mig icke på den saken, men är han en sådan, som blott tänker på jorden, ej på hjorden, så få de kanske ett härdt och snäsande svar. Sädana sammankomster skola alltid förekomma här, så länge här finnes en kristi Kyrka. Det sociala lifvet, der det blifvit kristligt, har kristliga behof. Det tillhör oss sälunda att kraftigt söka verka dertill att de bli tillåtna. Man har talat om missbruk, till hvilka konventiklarne ledt; men mot säådana missbruk gälla allmänna lagar och stadganden; man bör föröfrigt icke uraktläta nägot försigtighetsmätt, som kristlig vishet kräfver. Vi böra uttrycka den enhälliga önskan, att konventiklarne äfven i borgerligt hänseende bli tillåtna, så mycket heldre som de ofta just genom tvänget få en bitter och vådlig karakter. Fängelse, böter o. s. v. verka härutinnar