Aftonbladet – 15 juni 1853, sida 3

Konstexpositionen VI. Det är tid att vi vända oss till den stor: mängden af genremålningar, som expositioner företer, sedan vi förut ett par gånger tillfäl ligtvis kommit in på detta område vid om. talandet af bilder, som äfven i viss mening kunnat räknas böra till det historiska eller til porträttfacket. De äldre mästarne uppdrogo också ing: skillnader mellan genremäleriet och historie målningen, liksom i allmänhet ännu de utöf. vande konstnärerna lägga föga vigt på denn: skillnad, som ensamt härrör från den tysk: systematiserande konstkritiken. Emellertid ha sjelfva den företeelse inom konstens område. som blifvit benämnd genremåleri, egentliger först tillkommit efter reformationsperioden Visserligen bade redan förut inom den italienska konsten, och i synnerhet i Venedig, er viss riktning börjat göra sig gällande, som bar en mera rationalistisk prägel och som : de religiösa målningarne lemnade åsido der kyrkliga tendensen för ett ifrigt sträfvande ef. ter individuell sanning; men det var först : det protestantiska norden, i Nederländerna. som denna riktning fullt och fritt utvecklade sig. De stora nederländska mästarne började med klart konstnärsmedvetande vända sig till den konkreta verkligheten, de uppsökte till och med de lägsta områdena af det menskliga samhället och framställde bilder ur det derstädes rådande triviala lifvet uti naivt omedelbar lefnadssanning. Men genom det alldagliga, det löjliga, det förvirrade framskymtar dock alltid det ideala, företeelsens väsentliga mening och innehåll, som väl i lifvets yttre förhållanden kan framstå ihög grad förvrängd och parodierad, men dock aldrig förbisegs af den djupare konstnärsblicken. I behandlingen af äfven de lägsta föremål röja de en pietet och samvetsgrannhet, som vittnar om en hög sedlig kraft och om en äkta mild humor, gom sprider sin glans äfven öfver dei lägsta. Då genremåleriets fält i sednare tider blifvit det mest odlade och en stor mängd af talenter, utan djupare konstuppfattning och verklig genialitet, der producerat en nästan otroligmyckenhet arbeten, har det moderna genremåleriet till en stor del råkat på afvägar. Uppmuntrad af den större allmänhetens bifall åt det fyndiga i påträffandet af pikanta motiver, förblandar man gerna denna fyndighe med sjelfva den -konstnärliga uppfinningen; man sträfvar att mera intressera genom ämnet än genom konsten; genremåleriet delar j detta afseende med den på bredden så märkigt sig utvecklande poetiska och i synnerhet romanlitteraturen; man skildrar det gemena på ett gement sätt, det alldagliga på ett alldagigt och andefattigt sätt, med sträfvande efter det i grof mening illusoriska, och förblandar den ädla humor, som ensam kunde adla något sådant till konstskönhet, med en liten upoenbarelse af en underordnad förmåga uti det ågkomiska; eller också jagar man i sina skarpa skildringar af det stygga efter ett filantropiskt indamål, vill åstadkomma afsky och varnagel, i det man glömmer att målarekonsten, lika itet som konsten i allmänhet, har någon kalelse att predika moral och tendenser, och att let ligger långt mera verklig moral i det konstsköna såsom sådant, än hvad en öfverklok eflexion kan inlägga i dylika bilder. Den llranyaste tiden har inom detta fack bragt i lagen en stor mängd bedröfliga proletärsceer, en mängd med mer eller mindre grad af Ivickhet och routin utförda komiska situatiower ur det politiska och borgerliga lifvet, ofta ill och med. bizarrerier, med hvilka man veat roa publiken, och af hvilka publiken blifrit road och intresserad, utan att den inre sanningen och konstskönheten dervid kommit fråga. I vårt land torde en reaktion vara färdig tt hos den konstälskande allmänheten göra sig gällande emot den öfversvämmelse af på