Aftonbladet – 13 juni 1853, sida 2

des. Jag förstod hvilken omätlig förlust etab-; lissementet skulle lida om man beslöt sig för detta steg, och för att afvända det föreslog jag att man skulle uppmana spelarne att nedlägga sina vapen vid dörren. Man öfverbevisade mig, tyvärr, alltför väl om omöjligheten ett! verkställa mitt förslag. Aldrig hade en puldgräfvare underkastat sig dylika vilkor; an skulle anse sig. förlorad om han vore i saknad af sina pistoler; det blef då öfverenskommet att spelarne skulle förvisas från konstens tempel, och sedan detta beslut var fattadt slutade vi seancen. Dagen derpå fingo vi, såsom jag förmodat, erfara huru mycket spelbordens försvinnande skadade det musikaliska kafget. Der herr-. skade pu visserligen ett ganska sedesamt lugn, meh så fanns der också mycket mindre folk, och från denna stund blef -recetten mindre, och mindre för hvarje dag. i Efter en månads representationer, som i öf-: rigt icke erbjödo något anmärkningsvärdt, hade jag med möda samlat sex uns guld. Vinärde! 028 emellertid med hoppet på nästa månad. M:lle Albertini hade gjort snabba framsteg; hon. var så långt kommen genom träget arbete att hon kurde sjunga romansen De. visamade bladen utan att förblanda den med kupleiten Drina, drinas; : Publiken hade dessutöm småningom fattat tycke för våra små! musikaliska . prestationer, och vi hade, efter hvad jag tror, mycket att räkna på framtiden, då en afton vid pass klockan tio konserten afbröts af det fruktade ropet: eld! eld! Mörkret försvann. i ett ögonblick, såsom: bade solen förjagat det; en lysande dager in-! trädde, och vi söägo eldhafvet närma sig. Vi butiro endäst att bortföra pianot, musiken och! våra koffertar; derefter flydde vi så fort vil kande till ett närgränsande borg. Derifrån: rågo vi snart vårt stackars kate helt och hållet uppgå i rök. Det var ferate gången i Kalifornien gora jag var närvarande vid dessa slags dystra skådespej; också visste jag att draga fördel af der sorgliga erfarenhet. jeg förvärfvat. Jag insvepte mig i min yllefilt, och för att glömma den bittra sorg, jag alltför smärtsamt kände;