Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 3

nan öfverlemnade sig åt nya, alltid mera ymriga libationer. Jag satt som bäst fördjupad detta skådespel, då två andra indianer, som också talade epanska, inträdde. Jag frågade dem, och fick veta att de tillhörde samma stam som min drinkare. Detta satte ännu mera lif i mina frågor, och jag blef snart underrättad att guldrikedomen i deras land blifvit betydhgt öfverdrifven i den beskrifning jag gårdagen fätt. Man fann väl, det är sannt, dena dyrbara metallen der, men i så ringa mängd, att det varit en galenskap att utsätta sig för vådan att kalperas af indianerna för att samla den. Jag afstod då från detta förslag, som så mycket lockat mig, och ånyo itan alla utsigter, begaf jag mig till mexikanaren som så ädelmodigt erbjudit mig sin börsa, och förklarade honom, att jag vid bättre besinning hade beslutat äåtertaga jagen; mitt uppsåt var emellertid icke, såsom man kunde tro, att fortsätta den vendetta som ag hade att utkräfva på min gråa björn. Jag ville helt enkelt begagna mig af det villebråd kom fanns till öfverflöd i detta landskap och såldes till högt pris i San Jaoså. För första gången sedan min ankomst till Kalifornien blef min väntan icke bedragen. nom kortare tid än sex veckor hade jag samat trehundra piaster. De tre första af mina agtdagar hade skaffat mig tillräckligt penninsar att köpa en hängmatta och andra förnöienheter, och jag behöfde icke besöka staden innat ön då jag var lastad med vildt; eå snart ag hade förvandlat detta i guld, återvände jag ör att ånyo förfölja harar och rapphöns. Huru ofta under dessa exkursioner har jag icke mött pjörnar, som ofta voro tre till fyra i sällskap! . början skyndade jag mig, så snart jag märkte lem, att gömma mig bakom ett träd: hågsomsten af mitt sista äfventyr gaf åt min hy lenna färgskiftning, som utmärker kameleon