Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 3

vid den s. k. Ygsboeller Henriksfors-strömmen i Ljusne elf en händelse som kunnat hafva de olyck: ligaste följder. En f.d. färgare Dahlin, som iyngre år egt färgeri i Ljusdal och derigenom uppbringat sig till välständ, men som sedan genom liderlighet förlorat allt och nu i flera år drifvit kring landet, utan att det ringaste bekymra sig om hustru och barn, bevistade ofvantämnde dag en auktion vid Henriksforss qvarn. Dahlin, som vanligen häller tredjedag alla dagar, då han eger en styfver på fickan, kunde icke uraktlåta att vid detta tillfälle vara drucken. I detta tillständ ville han agera kaxe inför det församlade auktionsfolket, och manövrerade en bät fram och tillbaka straxt ofvanför sjeltva forsen; men, som vanligt, gick det den ötverdädiga på sistone illa. Huru ban styrde, märkte han sig ändtligen vara för nära vatten sllet, hvarföre han med ett krafttag skulle befria sig från aggan; men den ena åran sprang, och Dahlin äkte utföre den vilda forsen. Till all lycka var elfven ännu icke så hög, så att nägra bjelkar fastnat på stenar midt uti den breda försen omkring 150 famnar nedanför strömhufvudet. Dahlins bät stötte mot 3:ne bjelkar, som med sina ändar lågo i starkaste vattenstreckan och voro den sista punkt, der aägon räddning för honom var möjlig. Dock syntes det länge vara omöjligt att frälsa hoaom derifrån. Den norra strånden var beklädd med dröllopsfolk från den hardt nära belägna Ygsbo byn, den södra af aukfionsbesökande. Alla voro i yttersta säpnad, synnerligast som elfven, till följe af det goda vädret, stundeligen böjde sig, så att man fruktade, att Dahlins räddningsplanka skulle följa strömmen. Avardera af de äskådsande flockarne tyckte, atträdd aingen var mer möjlig från den motsatta stranden. Snart föranstaltades likväl af unge män på norra silan, att en bät transporterades med hästkraft till stället. Man gjorde förslag att med linor trän land stoppa bäten, men insåg det omöjliga deri. Litet hvar drog i betänkande att våga lifvet, för att frälsa ien olycklige. Slutligen ankom till stället en djert xarl, husmannen Olof Olsson i förenämnde Ygsbo, ch förklarade, att han tilltrodde sig ensam kunna ajelpa Dablin. Ingen kan föreställa sig det allmänna deltagande, som egnades den bebjertade mannen, dä han sköt ut bäten frän landet. Med otrolig raskhet och styrka svängde hån sin farkosti den skummande Forsen och satte ändtligen stäfven ät Dahlin, hvarpå det bar af som en pil ett stycke utför elfven. Rodlaren tog sig snärt ät norra sidan, der karlar voro till hands att nappa tag i bätstammen, så att Dahlin, efter omkring 4 timmars pinsam väntan, oskadd sattes i land. Bröllopsfolket gjorde under mycken röselse och tacksamhet ett litet penningesammanskot 4t den tappre O. Olsson. De närvarande förehölla Dablin hans superi, hvarigenom han störtat sig i en Ä hotande lifsfara, och han lofvade att för framtiden bättra sig; men han lärer redan mer än en gång brutit sitt löfte. (Helsi.)