Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 2

STVCKHOLM, den 411 Juni. Nödvändigheten af en skiljsmessa mellan Kyrka och Skola. III. Genom skolans förening med kyrkan hindras en af behofvet länge påkallad högre och tidsenligare prestbildning än den närvarande. Vi kunna i detta afseende genast åberopa en fullt behörig auktoritets, nemligen den teologiska fakultetens i Upsala, mångåriga klagan, att, i anseende till kyrkans stora behot af adjunkter, icke våga förhöja de nuvarande, för tidens kraf alldeles otillräckliga vetenskapliga fordringarne på prestembetets ämnessvenner, utan nödgas i kyrkans tjenst insläppa äfven sådana, som både till själsgåfvor och kunskaper äro underhaltiga. Hvaruti har nu detta hos oss så stora, men hos de utländska gysterkyrkorna så godt som alldeles okända behof sin grund? Uti ingenting annat än skolmännens presterliga befordringsrätt, som öfverhopar kyrkan med en mängd akademielärare, lektorer och skolkolleger, som dels icke velat, dels icke kunnat, åtminstone någon längre tid, sköta det kyrkoherde-embete de åtagit sig, som i förra hänseendet än betraktat pastorat såsom en pension för förut gjorda tjenster, än såsom ett fribröd för idkandet af studier, hvilka väl skänkt dem sjelfva nöje, men icke beredt kyrka eller församling något gagn, och, i det sednare hängeendet eller då viljan funnits, i anseende til! en framskriden ålder och bristande öfning dels ansett det för omöjligt att ensamma räcka till för sitt nya embetes åligganden, dels också, ifall försöket till en början blifvit gjordt, snart tröttnat vid den ovana ansträngningen. Detta är orsaken till det stora adjunktbehofvet och gåledes också orsaken hvarföre universiteterna bland teologie studerande icke våga företaga den för kyrkan gagneliga utgallring, som ligger i förhöjda kunskapsfordringar. Huru orimigt är det då icke det hufvudargument, som så ofta begagnas för skolmännens presterliga befordringsrätt, nermligen att så länge fordringarne för prestblifvandet icke betydligt förhöjas utöfver deras nuvarande mått, det icke går an att skilja kyrka och skola åt, emedan presterskapet då skulle nedsjunka till likhet med de ryska poperna! Så länge skolmännens presterliga befordringsrätt just utgör det förnämsta och egentliga hindret för en högre och tidsenligare prestbildning än den närvarande, så erinrar denna bevisföring ganska mycket om den bekanta anekdoten om honom, som gjorde ett dyrt löfte att icke komma vid vatten förrän han lärt sig simma. Huru vill man att en menniska skall sjelfverksamt komma fram så länge hon är bunden till händer och fötter? Förlogsa kyrkan urhennes långa babyloniska fångenskap under skolan, låt henne sjelfständigt utveckla sig på egen grund: Utan rihet gifves intet lif. Skiljes kyrkan från skolan, hvarigenom adunktbehofvet blifver långt mindre och befordringsutsigterna för presterskapet vida Jjusare, så bör en tretill fyraårig akademisk kurs för prestembetets ämnessvenner icke anses omöjlig, helst om rågot ytterligare understöd stipendier beredes och adjunktlönerna något örhöjas utöfver deras nu vanliga belopp, hvarizenom den unga presten sättes i tillfälle att betala åtminstone räntorna på tilläfventyrs för len akademiska kursen ådragna skulder. Skulle lock ofvannämnde studiitid icke anses inne-! ära full borgen för verkligt grundlig vetenkaplighet i presteståndet, så återstår ännu en