Aftonbladet – 11 juni 1853, sida 2

missionsstationen, hade han glömt konsten ått handtera bågen; hans händer, numera oskickliga att begagna den, kunde endast förskaffa bonom en så sparsam föda att hans mage icke kunde nöja sig med den. Han var icke nog vilde för att föra sitt gamla lefnadssätt och icke nog civiliserad för att draga fördel af gin civilisation; den olycklige liknade dessa fåglar, som, länge innestängda i bur, en gång frigjorda icke veta hvad de skola göra af friheten. Missionärernas snblima verk, så hastigt afbrutet genom förändringarne i Mexiko, har olyckligtvis efterlemnat ett allt för stort antal af dessa sorgsna offer. Man möter dem i hvarje ögonblick, framsläpande en eländig existens, nästan döende af hunger. Jag vet för öfrigt icke hvilket olycksöde som förföljer alla Amerikas indianska folkstammar; men det vissa är att många välvilliga bemödanden att skaffa dem en bättre ställning slagit fel och att allt tyckes sammanhopa sig för att tillintetgöra dem. Skilda genom olika språk föra stammarne singemellan ett utrotningskrig; de civiliserade nationerna förfölja dem och nedhugga dem som oskäliga djur; döden förföljer dem öfverallt och jagar dem till sitt konungarike som en hjord som tillhör honom. Hvilken är meningen med denna förstörelse som hugger in på dem från alla kanter? Skola dessa folkstammar vara de sista öfverlefvorna af racer som böra försvinna från jordytan? Omöjligheten för dem att uppstiga ur sitt förfall, att förädla de seder som ännu bevara en svag prägel af en uråldrig civilisation, döden som icke upphör att decimera deras skaror, tyckes bevisa det. Dessa stammar skulle vara, om vi för ett ögonblick antoge en sådan hypotes, lika många urartade nationer, och skulle i detta fall visa oss den dystra framtid som väntar nutidens högst kultiverade folkslag.