Aftonbladet – 10 juni 1853, sida 3

det är genom det besvärande och sammanträngda sittandet på skolbänkarne, hvilket drager hettan äl de nedre delarne, — det är genom sädana omständigheter som denna hemliga last frammanas, som skall vara så olyckligt allmän i våra skolor och som mer än någonting annat verkar förslöande och förslappande på kropp och själ, ja som så mången gång slutar med att föra sina olyckliga offer till därhuset. Sälunda uppfostras slägtet till lekamliga oeh andliga sjukbusbjon; och om sä är, hvartill båtar väl då den något längre eller något kortare lexan? Man tror kanhända, att denna målning är öfverdrifven, och att saken, om än behjertansvärd, dock ej är så farlig. Samma förhållanden, säger man, hafva länge fortfarit, och slägtet är ännu icke förgänget. Det är sannt — jag medger det — att människan täl mycket, innan hon förgås; men också gifves det, å andra sidan, ingen gräns för hvarken ndividens eller slägtets möjliga försämring. Man klagar i våra dagar öfver ett i fysiskt hänseende försvagadt, försämradt slägte, vid jemförelse med föräderne; och mä man se till, att icke äfven skolan fär draga ansvaret för ett sädant förhällande. Jag illhör icke dem, som tro att folket lider af alltför nycket studerande, ty detta kunde och borde, efter nin tanka, drifvas vida längre än nu sker; men väl ror jag, att skolan kan vara snart sagdt dödande. Man mäste erinra sig, att följderna för slägtet först unna visa sig efter generationer; att tinder de sedvare generationerna 1) skolgängen utsträckts till en lt större och större del af nationen; 2) barnen börat ifsättas uti skolan vid en allt tidigare och tidiare ålder samt der förblifva en allt längre och länre tid, under ett allt ihärdigare arbete; och att lessa förenade omständigheter göra skolans menliga nflytelser, i fall nägra sädana finnas, långt tarligare u än fordom. Må man säledes rätta sig etter de örändringar, som tiderna medfört; eljest kan det ända, att skolan, i stället att lända till välsignelse, an rentaf bringa olycka öfter landet.