Aftonbladet – 10 juni 1853, sida 2

nerade sig med guitarren, flera romanser, hvaribland i synnerhet en fästat sig djupt i mitt minne. Temat som oupphörligt upprepas, och som man oupphörligt önskar att höra, uttrycker en saknad som går ända till förtviflan. Man försöker förgäfves när man hör den att qväfva sin rörelse; denna sång meddelar er sin smärta och aflockar er tårar, som ni ej lyckas att hålla tillbaka. Det ör mer än ett år nu sedan jag hörde den, och likväl erfar jag hvarje gång dess rythm åters kommar för mitt minne samma lifliga intryck. Dessutom återser jag i inbillningen den nedrökta spisen, hvarikring vi sutto, de lazos som hängde på väggarne, den unga flickan som sjöng och hvars röst ännu vibrerar i mitt öra . . . och jag sitter försjunken i denna angenäma erinring ända till dess ett buller uppväcker mig och påminner mig att tre tusen mil skilja mig från Sanchez rancho. Morgonen efter denna lugna och ljufliga afton vaknade jag i god tid, med minnet af de två björnar jag hade att döda, och hvilka Jag föregående dagen fullkomligt förgätit. Jag tog afsked af Sanchez familj och fortsatte min väg. Jag började att nalkas yttersta udden af den landtunga som jeg följt sedan mitt uttågande från San-Francisco, och ju längre jag kom. desto kraftigare blef växtligheten. Träden hvilka hittills varit igolerade, närmade sig nu hvarandra, marken var öfverväxt med bafre och senap; då och då framskymtade ett förtjusande landskap genom den tjocka dimma som skymde horisonten och hvaraf vinden stund efter annan bortförde några tragor. Snart skingrade solen detta töcken, och mina blickar öfverforo obehindradt en vidsträckt slätt, i hvilkens midt lågo tvänne lstäder, förenade med hvarandra genom en