Aftonbladet – 10 juni 1853, sida 2

Dona Franzisca. Konstexpositidonen Vv. . Hvad som hos de konstvänner, hvilka besöka expositionen, väcker den största tillfredsställelse är utan tvifvel iakttagandet af de i sanning stora framsteg inori konsiea, som mamsell A. Lindegren under sitt vistandeiutandet gjort, och som berättiga till de största förhoppningar. Hennes porträtter af prof. Jvarnström och genremålaren Lindholm äro ypperliga; hon har redan tillegnat sig ett stort mästerskap 1 det tekniska och förenar dermed en säker, sannt konstnärlig uppfattning. Det väcker förundran att hos ett fruntimmer, oaktadt den fina utpenslingen och det omsorgsfulla i behandlingen, finna ett så fritt och lätt föredrag, tillika med en så skarp psykologisk. blick. Mamsell Lindegten roålar, om vi så få uttrycka oss, inifrån utåt; bon sträfvar icke i första hand efter de ytliga villkoren för det karakteristiska och för likheten, i hopp att sammanfattningen af dem sedermera skall åvägabringa uttrycket af individnellt lif, utan hon har först den andliga individualiteten klar och lefvande för sig och sträfvar sedermera att i de särskilda delarne utprägla den med ett så troget återgifvande af naturen, som konstskönhetens fordringar medgifva. . I de nyssnärmnde porträtterna, så väl som i Munken (JV 154) och i flickan med dufvan, (JV 153) äro både teckning och kolorit förträffliga. Att professor Qvarnströms porträtt, oaktadt den träffande likheten i öfrigt, fått en alltför stor ansigtsfyllighet, beror på den egna beskuggning, som blifvit en följd defaf att dägern i ateliern kommit ofvanifrån, j De nyssnämnda egenskaperna återfinner man i 2 152, shbistorierade porträtters, som tillika vittnar om en stor talent för komposition. Detta stycke är i sjelfva verket en genremålning af mycken effekt; Vid ett bord sitta tvenne män; den äldre är en ran i gin fulla lifskraft, jovialisk och kraftig; med ett lef nadslustigt småleende -helsar han åskådaren med vinglaset, innan han förer det till sina läppar. Den andre är en yngling, med fin, vek kroppsgestalt, ett blekt ansigte med svärmiskt uttryck. D-n drömmande blicken, som han fäster på den uppassande qvinnan som skänker i vinet, synes dock höntyda, att hans tanke är långt borta, liksom det verkliga förernålet för hans längtan. Qvinnan är ingen regelbunden skönhet, men en vacker figur med ett uttrycksfullt leende af på en gång blygsamhet och glad sinlighet. Hela bilden har ett sanht poetiskt uttryck, den är full af kön. sla och humor utan effektsökeri och utan geritimentalitet. Gruppen är vackert komponerad; omgifningen och drägterna äro lika karakteristiska och väl utförda, som sjelfva personerna; utmärkt skicklighet röjer sig i behandlingen af klädningstoffena; så är t, ex. den bruna icke alldeles nya sammeten i den äldre personens cavaliersedrägt mästerligt återgilvens . i i Af Troilis hand har expositionen flera utmärkta porträttbilder och figur-studier. (N:is 158—162). Troilis porträtter förete den enkelhet, som vittnar, att konstnären är fullkomligt herre öfver konstmedlen och sig sjelf klar. Hans djerfva, säkra pensel gör, att bilderna synas producerade såsom genialiska hastverk, men vid närmare betraktande finner man det sorgfälligaste utarbetande af alla detaljer, den utomordentligaste flit och fulländning. I hög grad gäller detta sednare om porträttet af sednaste riksdagens landtmarskalk, excellensen Gyllenhaal. Med det lifligaste intresse har allmänheten sett Diärcks vackra porträtter af vår konungafamilj, bland hvilka Prins Oscars och dernäst Kronprinsengs torde vara de mest lyckade. Men den jemförelse som här nödvändigt måIste uppstå mellan dessa porträtter och belgiern de Keysers bilder af kronprinsessan och hennes höga föräldrar länder icke alldeles till fördel för de förra; ty huru mycket Dircks Ibilder än smeka ögat, huru sköna och intalgande de äro både till teckning och kolorit, så synas de dock något ytligt och kallt behandlade, vid sidan af de Keysers. I dessa luppenbarar sig ett sannt konstnärssnille. Man finner här den genialiska blicken för det i djupare mening karakteristiska, och förmågan att jemnt och harmoniskt låta det inre lifvet framträda i alla de yttre dragen efter måttet Jaf deras naturliga kraft, hvarigenom ett sannt uttryck af hela den inre lifsfonden framstår, såsom fallet är med de gamla stora mästarnes. verk, der lifvets. värma stilla är utbredd öfver det hela; då deremot nutidens porträttmålare ofta genom att stegra lifsverksamheten i vissa delar, i blicken 0. 8. Vframkalla uttrycket af en affekt, som inför okunnigheten får gälla i stället för den intensiva lifs, ver pre NEEE ENNART VINET ARE SA. ARON NON