Aftonbladet – 1 juni 1853, sida 2

Konstexpositionen. IV. Expositionen företer ännu en prismålning, nemligen af hr Wallander öfver ett föregående års prisämne, Orvar Odd, som förkunnar Inageborg Hjalmars döds Detta är en långt tacksammare uppgift än det förut omnämnda prisämnet, och ehuru man icke kan frånkänna br Wallanders tafla flera förtjenster, så lemnar den dock mycket öfrigt äfven för ganska billiga önskningar. Konstnären har med rätta tänkt sig Orvar Odd sågzom en grof, muskulös, undersättsig man, men har härvid gått till en öfverdrift, som skadar det helas uttryck. Figurens nakna delar, isynnerhet benen, bära prägeln af en grof naturalism, som måste såra hvarje konstbildadt öga; ansigtet är icke den fornnordiske vikingens, utan har fullkomligt modernt snitt och uttryck; man behöfver blott lyfta på stålhufvan och putsa skögget litet, för att hafva en af våra mest fashionabla och sjelfbelåtna Norrbro-fysionomier. Hr Wallanders Ingeborg saknar den milda nordiska skönhet man måste tänka sig hos den svenska konungadottern, som vid Sotaskär sjöng ett aningsfullt farväl till sin bortseglande brudgum, ett väsende, sammanväfdt af den renaste qvinlighet och hängifvenhet, trofasthet och oskuld. Det sentimentala uttryck och de tårfylida ögon konstnären gifvit henne öfverensstämma ej med sagans berättelse, med den fornnordiska qvinnans karakter, med det lugnets pathos, den koncentration af lidelsen, den återhållenhot i smärtans och glädjens uttryck, som äro så karakteristiska för den garola aordiskheten. Iageborg måste tänkas mottaga dödsbudskapet stilla och orörlig: hennes ansigte bör vara lugnt, men blekt, uttrycket af smärta gå stilla, modereradt, att det först uppfattas vid ett skarpare skärskådande, men så att ju mera man sedan ger derpå, man allt mera gripes deraf och anar att hennes hjerta nu brister. Konung Ane hin gamle är väl uppfattad, äfvensom drägter och öfriga accessoirer förtjena allt loford. Ifrån de egentliga historiemålningarne öfvergå vi till de figurmålningar, som genora sina ämnen och motiver närmast grönsa intill det historiska facket och komnia genom dessa å ena sidan in på genrens, å den andra på porträttmålningens område. Hr Walbergson har exponerat en Venus omgifven af Amoriners. Ehuru man icke kan förneka denna tafla en viss virtuositet i koloriten, kan man dock icke annat än anse den i det hela förfelad, sarat till och med beklaga att den erhållit en plats på expositionen. -Hufvudfiguren är ingenting annat än en i vällustig Iställning liggande qvinna med sinligt yppiga former; den innehåller intet mera än hvad den stora mängden af franska litokromibilder för herrar innebära; intet drag af antik renhet och ädelhet, ingen skymt af den idealitet, som ensam kan ge prägeln af gudomlig glans och höghet åt kroppsformerna; ansigtsuttrycket äckel-sött. Det ör icke den Paphiska Venus, icke den ur hafsskummet borna Cytherens beherrskarinna, utan en Venus från Pariserboulevarderna. Amorinerna äro till den grad misstecknade, att det måste slå äfven det mest oöfvade öga; den vid sängfoten till höger knäböjande gossfiguren har en höft och ett lår -j som äro alldeles jättedigra mot det lilla huf.vudet och bröstet; den till venster saknar r hvarje tillstymmelse till knän; de Amoriner, . som skulle sväfva i molnen, sitta i stället på