Aftonbladet – 28 maj 1853, sida 2

längs dessa murar, då han ibland ville besigtiga hela skaran af fångar, spridda på de skiljda gårdarne. Omsider inföll den dag, då sammansvärjningen emot de tre hundarne skulle utföras. Hvar och en var på sin post. Klädd i sin röda drägt, omgjordad med ett svart skärp, kantadt med guld, syntes kommissarien vid början af muren. Hans trenne hundar följde honom. Omsider närmar han sig till den dubbla fyrkant af fängelsegården som muren afskiljer, och derifrån öfverskådar han, långsamt granskande, med blicken ömsom till höger, ömsom till venster, -fångarne. Bakom honom, under det han sakta skrider fram, kastas ett hvitt, fint, nästan osynligt snöre från ena sidan af muren. Bulldoggen träffas -hastigt deraf i tassen; han vacklar, faller; han rullar utför muren. Ej minsta buller, ej ens ett skall eller ett morrande. Återigen kastas snöret, och begge vindtbundarne, som äro kopplade tillsammans, fastna i snaran och rulla ner båda två. En elastisk kula rullar ej snabbare utför. Hvem tar väl emot dem? Huru lyckas man väl att qväfva deras gläfs? Det vet endast fångar, det är deras hemlighet, de som ej allenast. ha ögon i nacken, som man säger, men äfven en tredje hand, den handen med hvilken tjufvar, dessa snillrika män, öppna alla dörrar och fläta samman utan hama, utan ull, utan någonting alls, snören för att hala sig utför torn, hundra fot högt från marken. Sedan besigtnipgen var slutad, saknade kommissarien sina bundar. Hen kallar på dem genast med alla deras namn, med. deras allrasomsötaste smeknamn; han hvisslar ät alla håll: ingen af de tre svarar. Konmmissarien, som ver innerligt fästad vid sina tre hundar, befaller nu en generalundergökning inom Ifängelset. Skämtet behagade honom ej, ban iblef ond, uppretad, talade om bestraffning, liksom något straff ännu fanns öfrigt för de franska fångarne! Hans vrede gagnade till intet, Ursinnig öfver förlusten ef sina båda