Aftonbladet – 28 maj 1853, sida 2

Kungliga Operan, Ernani, Opera af Verai. Sedan denna opera åren 1848—49 härstädes gifvits med mycket bifall af dåvarande talienska operasällskap, har den nu upptagits på svenska sångscenen, der den likaledes synea vinna en betydande framgång. Då librettens innebäåll redan är kändt — såväl sedan den tid då operan förut gafs, som genom Victor Hugos tragedi — så anse vi en resume af handlingen vara öfverflödig. Enskilda momenter i denna text äro komponibla; det hela är det ej, såvida man såsom vilkor för denna egenskap får antaga, att sammanfattniogen af styckets karakterer och situationer bör bära en viss egen grundfärg, för hvilken äfven tonspråket eger eit motsvavande utiryck. Libretten eger deremot icke ens en allmän tragisk karakter, gsåvidt det är tragediens uppgift att åskådliggöra antingen en djup, betydelsefull id6, eiler en märklig karakteristisk gida af det menskliga hjertat. Här exieterar intetdera fallet: det är blott en bedröflig händelse, som timar för våra ögon. Den storartade lyftningen, den tragiska värdigheten felas enligt vär åsigt, och hr Verdi synes ej varit rätta mannen att framkalla dem ur intet. Man kan ej kalla hr Verdis uppfinning serdeles ny, hvarken i sångpartierna eller i de, allt buller oaktadt, nog glesa instrumentalmotiverna, och de stundom temligen hårda harmoniföljderna bidraga ej särdeles till afhbjelpande häraf. Dock finner man här och der rätt vackra, om ock ej synnerligen originella satser, såsom kungens cavatina: suppå rozsors c. i andra, och hans aria i början af tredje akten, sextetten, röfvarkören m. rm. Deremot bildar nästan hvarje nummer i operan en glanspunkt, hvad välberäknade sceniska och vokala eftekter i allmänhet beträffar. Detta är öfverhufvud den starka sidan hos Italieng maestri, och hr Verdi ger deruti sina kolleger ingenting efter. Den pikanta krydda, den elegans, den yttre prakt i det hela, som tillhör den italienska operan, saknas icke heller här, och när dessa resgurser begagnas så, som nu sker i de flesta fall, så är det naturligt att operan höres med nöje. Bland de italienska operor, som gifvits på svenska, är det — med undantag af Norma, hvari titelrollen är så öfvervägande — måhända Ernani, hvars utförande lyckas väcka mesta illusionen. Solopartierna gifvas ide flesta fall med smak och energi, ensemblen merendels med precision. M:lle Michals sång i Elviras parti är ypperlig: den utmärker sig genom storartadt uttryck, smakfull nyans, lyckad koloratur, om ock färgen på det hela är mera nordisk än sydländsk. Hennes spel har i denna roll gjort ett betydande steg framåt, och vid ytterligare studier af goda mönster skall hennes rent sceniska förmåga säkert ej blifva efter hennes musikaliska. — Hr Della