Aftonbladet – 26 maj 1853, sida 2

honom, tog han honom ner i sin hytt, hällde i ett glas af sin bästa jamaica rubm åt honom och sade derpå vänligen: Jag ber dig, min vän, uppför dig hädanefter bättre än så med en kamrat, som endast vill ditt väl. Du ser, jag är ej det ringaste ond, jag hyser intet agg emot dig, jag ursäktar din förseelse; men, min kära vän, om du gör om den saken en gång till,. då nödgas jag ..., men jag hoppas du ej skall tvinga mig fill ett sådant steg, är det ej så, min. hederekamrat? Jag skulle då se mig tvungen att skjuta dig för pannan med denna pistol. Vi förstå ju hvarann; ett litet glas på köpet, och så åter till ditt arbete. Kapten Groda var så mycket säkrare på verkan af denna slags tillrättavisning, som ban redan tvenne gänger, utan att en hårsmån vika från sina ord sett sig tvungen att verkställa sin hotelse. Af mindre låg härkomst, hade kapten Suri bibehållit. från sin lärdomstid, men det var också allt, en vanlig kollegas skolastiska magerhet; han var endast skinn och ben som en underlärare i-Oxford, och han bar med gärdeles förkärlek svarta kläder och en svart siIdenhalsduk hårdt tillknuten om halsen. Han I var hvarken längre till växten eller äldre än I kapten Groda.: Midt under en träffning, uppIhörde ej hans iskalla lugn; hans tapperhet föreföll alldeles medvetslös. Beständigt drickande gin under det han anförde striden; allt blekare i samma mån den letarka drycken banade sig väg utför han Istrupe och värmde hans bröst, var han vid Istridens slut, endast en sammanpressad vrede, Ten fasaväckande bild, med krampaktigt sam Imanknutna händer, och stora utstående svarte lögon. Men detta, som det tycktes, liflöse Ispöke hade varit själen i drabbningen, Hans blick, hans hand, hans tystnad, hans kallblo