Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 3

dra, för att få honom att böja sig och falla på knä; han kväböjde och hopknäppte denna gäng sjelfmant s:na darrande händer och riktade mot himlen en blick, full af if. Min Gud, haf medlidande med mig! suckade han. Jag böjde mig mot Eva, jag fattade hennes iskalla hand. O moder, moder, som så mycket lidit! utropade jag; hör du ditt barn? Ser du honom deruppifrån? Var lycklig! Din son är frälst! Arma qvinna, som så mycket gråtit ! Evas lik, utsträckt framför lady Marie, kom denna gäng sin rival att darre; ty det var icke jag som nu förde William ur rummes; det var lord Kysiogton som tog sin sonson 1 gina armar. Hvad skall jag stiga er, mina damer? Wiliiam hade erhallit förstånd och reste med lord Kysington. Längre fram blet han insatt i sina rätvgheter; han blef enda arftagaren till familjens egendomar. Vetenskapen ha: bekräftat nögra sällsynta fall af ett genom en stark moralisk Bkakning väckt förständ. På detta sätt finner den berättelse jag meddelat sin naturliga förklaring; men de goda gummorna i byn, hvilka vårdat Eva Meredith under henneg sjukdom och som hört hennes brinnande böner, äro öfvertygade att, såsom hon hade bedt himmelen, modrens själ blifvit öfverflyttad till barnet. ;Hon var så ädelv, sade de goda qvinnorna, ait Gud icke nekade henne någonting.s — Denna enkla tro är fullkomligt allmän i trakten. Ingen begråter fru Meredith såsom död. ;Hon lefver ännu, säga byns invånare; stala till hennes son — det är hon som skall svara eder.n Och dä lord William Kyseington blifvit egare ill sin farfars egendomar, säude han alla år frikostiga gäfvor til denna by, som sett honom födas och modren dö. Då utropade de fattige: Se der den goda Eva Merediths själ, som ännu tänker på oss! Ack, då den ätervänder till himlen blifva de fattiga mycket att beklagal, Det ör ej till hennes graf vi bära blommor; let är till trappstegen vid den heliga Gudes noders altare, hvarest Eva så ofta bad Maria utt sända en själ åt hennes barn. Och i det le fattige der nedlade buketter af vilda änglommor, sade de fill hvarandra: Då hon bad med så mycken förtröstan,