Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 2

äntningstiden i allmänna diskonten tre veckor. Den 14 Maj var: 3ankens utelöpande sedlar och invisningar m. m. . . . . . 24 134,134: 4. 7. 3ehällning, tillhörande alimänna verk och inrättniogar, sarot bolag och enskilde personer . . 5,995,432: 4. — 3avkens guldoch silfrertillgäng, förvandlad i Bilfver . . . . 5,729,123: 12. 4. eller i rdr bko . . . . 15,277,662: — 10. RETORISK VRT Teater. Kongl. teatern: Qväkaren och dansösen. — Mindre teatern: Fru Torsslows recett: Den elake husbonden; Gömdt är icke glömdt. — Djurgårdsteatern: En komediant. Våra teatrar inom huvudstaden befinna sig nu den kritiska tidpunkt, då den ur sin vinterdvala vaknade naturen börjar göra dem en allt hårlare konkurrens. Att man det oaktadt under den förflutna veckan på såväl den Kongl. som den Mindre teatern sett ganska goda, stundom fulla hus, vittnar derföre ganska fördelaktigt om styrelsernas esprit darrangement och artiternas förmäga att locka publiken. Kongl. teaterns nyhet för veckan är återupptagandet af Qväkaren och Danseusen, ett stycke med hvilket för så mången förenar sig minnet af de roller i hvilka Emilie Högqvist var som mest tjusande, och utvecklade hela glansen af de snillets och behagets skatter hvarmed naturen i så rikt mått utrustat henne. Fru Bergmansson har redan flera gånger tillförene haft den ömtåliga uppgiften att fylla den stora skådespelerskans plats, och det är med nöje man finner, att hon för hvarje gång gör det med större framgång. Hennes uppträdande i går i Danseusen, miss Georgina Barlows roll, var för henne en ganska vacker triumf. I ans:gtsspel, i välde öfver rörelserna, i elegans och hällning lemnade hon föga öfrigt att önska. Mot deklamationen torde man kunna anmärka att emellanåt, t. ex. i den scen der miss Georgina för James Morton (hr Almlöf) berättar sina öden, hennes pathos ej är fullkomligt sann och att den starkare betoningen ej alltid träffar rätta orden. Hon lyckades eljest särdeles väl uti det sentimentala och några scener, i hvilka hr Almlöf på ett utmärkt sätt medverkade, gåfvos med sä: deles behag och fulländning. sQväkaren och Dansösen är utan tvifvel ett af de bättre lån vår scen gjort från arbeten för den fransyska scenen. Qväkarens mästerligt utkastade bild är, man kan icke säga en satir på det andliga högmodet, men en allvarlig vink, gifven med ett vänligt, ett välvilligt leende, om sjelftillräcklighetens vådor äfven för ett ädelt sicne, en päminnelse att ingen är frigjord från menskliga svagheter, och att man bör något litet blicka till sig sjelf innan man företager att spära grandet i sin broders öga. Dansösens, om än något idealiserade, dock med finaste pensel tecknade oild talar äfven mäktigt till fördomar, som gripit alltför djupt ikring gig för att ännu kunna anseg vara uppryckta med rötterna. Hr Jolin, såsom Arihur Dorsie, markis af Clifford, bar en roll af ett visst syskontycke med den hvari hau uti Stjernan mellan molnen skördat så mycket bifall, och han uppbär den äfven ganska väl, ehuru måhända ej med alldeles samma frihet från återfall till sig sjelf som uti nämnda stycke. För beredande af ett fullt tillfredsställande ttalintryck vore önskligt att det lyckades bibringa dem, åt hvilka de sekundära rollerna äro anförtredda, en något säkrare hållning. Det visar sig alltjemt i detta afseende i den kongl. ecenens resurser en brist, hvilken det ej vore alldeles oväsendtligt att få se afhulpen, Mindre teatern hade till fru Torss!ows recett återupptagit ett på denna scen förut uppfördt. stycke, Den elake husbonden. Nämnde stycke och det gätt hvarpå det utfördes voro båda lika värdiga den fest, som den dramatiska konstens vänner firade då de på scenen fingo äterhelsa en talang, som de der alltför länge saknat. Fru Torsslow återuppträdde denna afton för första gången efter tvenne års sjukdom och mottog af publiken den hyllning, som hennes utmärkta talang så väl förtjenar. Den elake husbonden, är en 5-akts-komedi af icke ringa förtjenst. Hufvudfiguren återger ett karakterserag, som ingalunda är sällsynt att möta i det verkliga lifvet, ehuru det här blifvit framställdt i en ytterligbet, som förlanleder hans omgifning att äfven gå till ytterlighet vid valet af medel till dess rättande. IDen elake husbonden, hr Valmont, är nemliIgen en i botten god och redlig man, som på det ömaste älskar sin familj, men dels af motsägelseanda, dels af missförstånd om rätta Igättet att iakttaga sin värdighet såsom husfader och att vinna hörsamhet af de sina, gjort till en vana att ständigt knota, gnata -Joch banna alla som omgåfvo honom, och I främsta rummet sin hustru och sina barn: Ej som barn bemöttes de af honom å Ej som tröstare på älderns dagar; Ihvaraf följden äfven blifvit att han stod der .lensam, om icke hatad, åtminstone fruktad och undviken af alla. Han får dock slutligen lära, .!att man icke vinner tillgifvenhet endast genom 29 STISEOSPTLPFRT IDEER SEE AERIAL NUR BUKEN lr I ha handa me As AR nn lhanmmnmmae