Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 2

Hoppet, vården, allt hadei sin ordning blifrit henne fråntaget; hon hade intet annat att söra än vaka, vaka på afstånd, dag och natt, iksom lampan som brinner i grafhvalfvet. Men hennes krafter vero uttömda. Sedan son förgäfves försökt att vara modig och noppas, hade hon kommit till samma stillnet och orörlighet som före hennes hemesa. Eva Meredith började aftyna; och all min vetenskap till trots såg jag henne magra och försvagas. Hvarest vända hjelpen, då det ir själen som är angripen? Stackars fremling! Hon hade behof af zitt hemlands sol och litet lycka för att uppvärma henne; men solens stråle och en sträle af lyckan felade henne på samma gång. Det var änge hon ej märkte sin fara, emedan hon cke tänkte på sig sjelf; men då hon ej mer unde lemna sin fätölj, viste hon väl hvad som förestod. Jag vågar ej beskrifva för er de qval denna arma qvinna kände vid tanken att lerana William utan stöd, utan vänner, utan beskydd, att lemna honom bland likgiltiga, honom som man måste älska och leda vid handen som stt barn. Ack, hvad hon försökte att lefva! Med hvilken begärlighet tog hon icke in de drycker jag tillagade åt henne. Huru mänga gånger ville hon ej tro på sitt återställande! Men sjukdomen framskred. Då behöll hon William oftare hemma hos sig; hon ville ständigt se honom. Var qvar hos mig., sade hon, och William, alltid nöjd hos modren, satte sig vid hennes fötter. Hon betraktade honom länge, ända till dess en flod af tårar hindrade henne att se sitt barns milda ansigte; då ropade hon honom närmare till sig; tryckte honom till sitt hjerta, uti en slags yrsel. Ack, utropade hon, om min själ, som snart skall skiljas från min kropp, kunde blifva mitt barns själ, hvad jag skulle vara lycklig att döln Eva kunde aldrig komma att belt och hållet misströsta om den gudomliga barrhertigheten, och då alla menskliga förboppningar voro ute, hade detta kärleksfulla hjerta ljufva drömmar, som pånyttfödde förhoppningarna. Men, min Gud, hvad det var sorgiigt att se denna stackars mor långsamt dö under sin sons ögon, en son som ej förstod det, och som endast smålog då hon omfamnade honom! ,Han skall icke sakna migs; sade hon, shan