Aftonbladet – 21 maj 1853, sida 2

kände hon i och med detsamma att hennes barn bade endast henne på jorden. Hon begärde utaf sitt bjerta ett underverk, nemligen att förstora den kärlek hon redan ägde till honom. Denna qvinna blef sin sons slafvinna, hans uppasserska, hela hennes själ var sysselsatt att från honom aflägsna allt lidande, allt obehag af hvad slag det vara måtte. Om en solstråle brände bans panna, uppsteg hon att nedsläppa gardinen och att derigenom mildra den alltför starka dagen som kommit hennes William att nedslå sina ögon. Om hon kände sig frysa, var det William hon påsatte en varmare klidnad; om hon var bungrig, var det åt honom hon gick att plocka de bästa frukterna; var hon trött, framdrog hon åt honom den stora fåtöljen och de mjuka kuddarne ; bon syntes endast lefva för att gissa till sitt barns behof. Det var ännu verksamhet, men det var intet mera hopp. Men William blef elfva år, då började den sista sidan af Eva Merediths tillvaro. William, ofantligt stor och stark för sina år, upphörde att behöfva denna hjelp, som man gifver i hvart ögonblick åt barn i deras första barndom; det var inte mera barnet som somnar på modrens knä, han gick ensam ikring uti trädgården, bar red med mig, han följde mig gerna i mina bergvandringar; med ett ord, fast fågeln var beröfvad vingarna, lemnade han dock sitt bo. Williams olycka hade ingenting förskräckligt eller pinsamt att åse. Det var en gosse, vacker som dagen, så tyst och lugn, som sällan någon är det här på jorden, bans blick uttryckte icke annat än hvila, och hans mun kunde ej annat än småle, han var hvarken tafatt, obebaglig eller besvärlig, det var en själ, som sof bredvid din, hafvande ingen fråga att göra, intet svar att gifva. Fru Meredith hade intet mera att förströ sin smärta med än denna verksamhet, som för en mor efterträder amningstiden, hon satte sig åter vid det fönster hvarifrån hon såg den lilla byn och kyrktornet, vid samma fönster der hon hade så mycket begråtit sin förete William. Hennes bleka ansigte vände sig mot vinden, liksom för att bedja den, då den susade genom träden, äfven gifva någon liten svalka åt hennes panna. Hennes armar nedhängde vid sidorna, utan kraft, liksom lättingens eller den uttröttades armar, som ingenting mera hafva att göra här på jorden.