Aftonbladet – 20 maj 1853, sida 2

skade sig, hade dolt sin glädje då familjtvister förorsakat att hennes son blef utnämnd till hennes svägers arfvinge; ännu mer dolde hon nu sin sorg och sin vrede då Eva Meredith, eller rättare Eva Kysington blef försonad med sin svärfader. Lady Maries marmorpanna syntes orörlig, men huru många elaka passioner svällde ej uti hennes bjerta under hennes lugna utseende! Jag stod på trappan då Eva Merediths vagn stannade (jag skall fortsätta att kalla henne gå) på hotellets gård. Eva räckte mig bjertligt handen. Tack, tack, min vän! stammade hon. Hon borttorkade de tårar, som: darrade i hennes ögon, tog sitt barn vid handen, ett tre års barn, vackert som en engel, och ingick i sin nya boning. sJag är rädd, sade bon till mig. Det var alltid samma veka qvinna, krossad af olyckan, blek, sorgsen och skön, som trodde föga på denna verldens förhoppningar och som hade visshet endast om de saker som rörde bimmelen. Jag gick vid hennes sida — hon var alltid sorgklädd. — Under det hon gick uppför de första trappgtegen, med sitt vackra ansigte, badande i årar, med sin växt, smal och vek, böjd mot ledstången, med armen utsträckt förande med sig barnet, som gick ändå långsammare än hon, syntes på det öfversta trappsteget lady Marie och hennes son. Lade Marie hade en brun sammetsklädning, vackra armband omgåfvo hennes armar, en smal guldkedja bennes panna, i sanning vördig it dixdem. Flon gick med säker hållning, upprätt hufvud och stolt blick. Det var pä detta sött som dessa begge mödrar möttes första gången, ,Var välkommen, min fru! sade lady Marie, helsande på Eva Meredith. Eva försökte att småle och svarade zsägre vänliga ord. Hu u skulle hon kuanat gissat till hatet, hon som endast kunde ä!ske?,.. Vi