Aftonbladet – 18 maj 1853, sida 2

—X—— ?——x—Lu—— ---L— !1HH — . .X—— um var enligt min tanke att vara ljus och hvit, som Eva Meredith, och dessutom kunde mitt ganska oerfarna omdöme ej skilja på ett visst drag af godhet, såsom hörande till skörheten. Det jag fann godt att betrakta var det jag trodde kunde vara angenämt för bjertat, och jag hade svårt att för mig sjelf medgifva denna qvinnas skönhet, hvers panna var hög, blicken spotsk och munnen utan småleende. Hon var, som lord Kysington, lång, mager och litet blek. Det fanns emellan dem ett slags slägttycke. Deras natur tycktes likna hvarandras alldeles för mycket för att passa tillsammans. Dessa begge menniskor, tysta och kalla, voro den ena bredvid den andra, utan att älska hvarandra, utan att samtela. Barnet hade ockeå lärt sig att icke bullra, ban gick på tåspetsarna, och vid golfvets minsta knarrning förvandlade en sträng blick från bans mor eller lord Kysington bonom till en bildstod. Det var för zent att återvända till min bys men det är alltid tidigt nog att sakna det som man älskat och det som man förlorat. Mitt hjerta sammanpressades vid tanken på mitt lilla hem, på min dal, och min frihet. Nå vär de underrättelser som jag slutligen erhöll om detta dystra hems Lord Kysingtoa hade kommit till Montpellier för att äterställa sin helsa som mycket lidit af klimatet uti Indien. Han var andre sonen till lord Kysington. Lord genom egna förtjenster, hade han endast sina egenskaper och intet arf att tacka för den förmögenhet han ägde, äfvensom den politiska ställning han innebade såsora medlem uti underhuset, Lady Marie var hustru till hans yngre bror, och lord Kysington, egande fullkomlig rätt att göra med sin förmögenhet hvad han behagade, hade till sin arfvinge utsett sin brorson, lady Maries Bon, Jag började vårda denne