Aftonbladet – 18 maj 1853, sida 2

I ett afseende tillerkänner dock vår förfatre den juridiska stilen en klandervärd vidlyfghet, nemligen i hvad som rörer handstilen, ngenting kan vara orimligare och löjligare än tt på fyra sidor utdraga en mening som kunde krifvas på en half sida. Svårigheten ait samnanhålla och fatta en mening, som genomöper många ark innan man kommer till punkt, löseriet med papper, den fördyrade lösen, — llt detta borde väl kunna bidraga att utdöma tt så abderitiskt bruk. Hvarföre höjer man ej stället lösen till treeller fyrdubbelt belopp ch föreskrifver ett treeller fyrdubbelt antal tafvelser på raden. Det är en vacker sida i svenska sambhällsörfattningen att uppsättandet af juridiska handingar icke, såsom i England och annorstädes, r en skråhemlighet, mot ett enormt arfvode itöfvad af en serskild kår, utan att hvarje svensk medborgare kan inför domstol skriftigt och muntligt föra sin och andras talan. Derigenom får den juridiska stilen allmänt inresse. Se här hvad författaren i detta afseende yttrar: Utom detskrifsätt domstolarne, såsom sädane, besagna och hvarmed vi här sysselsätta ess, skulle man ill den juridiska stilens fält, i vidsträcktare bemärkelse, jemväl kunna räkna sjelfva lagspråket jemte alla offentliga eller enskilda afnandlingar och anföranden i lagfrägor, rättegängar eller andra juridiska ämnen. Lagen är härvid att anse säsom bjertat i all juridisk skrift, och domstolarnes spräk äro de ädror, som frän bjertat sprida lagens innehäll och tillgodogöra det ät samhällskroppens särskilda delar, hvaremot de juridiska afhandlingarne bereda den nya föryogrande lifssaften och äterföra den till bjertat. Afhandlingsstilen sträfvar nemligen att framställa lagen med spräkets allmänna stil, hvaremot domstolarne sträfva att framställa lifvets allmänna förhällanden i lagstil. i denna sträfvan till lagstil innefattas också de bästa allmänna föreskrifter för den juridiska stilen i inskränktare mening. Ty den rätt kraftiga och värdiga lagstilen är företrädesvis tydlig, kort, allvarsam, ren och oprydd. Så bör ock den juridiska stilen vara. I förbigående utdömer förf. på sitt vanliga godhjertade vis, det estetiska pryderiet, som i afsigt att vinna behag och värdighet ej vågar upprepa ett namn eller en siffra utan tillägg af berördes, bemälde, pförberördenr, o. 8. Vv. eller nämna de såsom låga ansedda orden svio, och fäx, utan det upplysande tillägget att man menar kreatur. Olyckligtvis har äfven i det allmänna språkbruket en förskämd och lastfull inbillning stämplat månget godt och uttrycksfullt ord med en tvetydighet, som förbjuder eller åtminstone hindrar dess fria begagnande i den allmänna sammanlefnaden. Uttryckets värdighet är en följd af tankens renhet, hksom dess kraft är en följd af tankens bestämdhet och icke af några särskilda kraftord, hvilka isynnerhet af 8. k. bondadvokater i ymnighet användas. Med rätta gör sig vår författare lustig öfver deras många alldenstund och förthy och deras eftertryckliga slutmening: hvilket härmed försäkras och utsupras2. Men hvad han icke anmärkt är den inom våra domstolsförhandlingar så öfverhandtagna ovanan att parterna inför domstol missfrma hvarandra, och äfven vid högre rätt missfirraa sjelfva domstolen, som afkunnat det öfverklagade utslaget. Säkert finnes intet land der ett dylikt oskick är eå allmänt som hos 088. Väl finnas böter och ansvar för ett sådant skrifsätt, men de äro alltför lindriga, och det skulle säkerligen mycket bidraga till förädlingen af vår juridiska stil om rättsökande vid alla tillfällen strängt tillbölles att både i tal och skrift, med undvikande af alla digressioner, omdöraen och epiteter, endast hålla gig vid sakförbållanden. Vi kunna ej här sysselsätta oss med det specielt juridiska i hr L. D. G:s skrift, nemligen hvad som angår uppsättandet af utslag, om rubriker o. 8 v. Vi anmärka endast i förbigående att vi billiga författarens förkärlek för den fransyska metoden att i motiveringen af en dom ställa de särskilda motiverna i en viss ordning efter hvarandra, i stället att konstrikt infläta dem uti hvarandra. Huru enkel är ej denna form för ett domslut: Vid öfverväganade deraf: at.ssco so.cc.c ; at... -s os sr ; altt.oss sc. cv ; samt att . .... ; pröfvar jag rättvist c. i jemförelse med nu vanliga eammanflätoingeng hvarigenom försatsen får en så omätlig tyngd, att knappast någon konklusiv partikel förslår att uppbära eftersatsen. Ockaå hafva vi vid flera tilliällen hört en domare, efter en ofantlig massa af konstfullt bopade premisser, alldenstund, — ty och som, — alltså och då — inleda sin eftersats med denna i hans tycke dräpande sammangyttring af partiklar: ....3 stfördenskull och emedan, vid sådant förbålllende och enär, pröfvar jag skäligt c. c.s Såsom vi ofvan sett, består hufvudkarakteren af den juridiska stilen i ett strängt frånskiljande af alla de elementer, sor åsyfta andra intryck än den lugna förståndsbevisninIgens, och ett ordnande af ämnets delar, så Jatt det hela kan tydligt framställas med minIsta möjliga antalet af ord och meningar. DerItill koramer, af lätt begripliga skäl, bibehållandet af en viss arkaistisk ordställning och Iaf åtskilliga i det vanliga språket icke brukliga eller i vissa afvikande betydelser begagInade ord och uttryck. På de gednare har författaren i slutet af sin brochyr anfört nåsra ganska humoristiska exempel. Vi göra oss lett nöje af att meddela hela detta stycke: Förgäfves skall man söka ingifva nägon kärlek till den juridiska stilen hos dem, som lefva i en ful komlig juridisk oskuld och aldrig haft att skaffa hvarken med juridik eller rättegängar. För dem är hela lagverket, med allt hvad dertill hörer, odrägligt. De I finna i Giftermälsbalken en alltför torr behandling af kärleken, som ändock tilläter sig att vidröra ötillbörTnhatar eärande för ett finkänsligt öra. och svssel