Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 3

hennes lycka helsosamma tillrättavisningar. De hafva bedragit mig der bortas, sade jag ill mig sjelf, det finnes sanning i hjertat, det innes oskyldiga själar, som äro såsom barnsjälar. Ett ögonblicks njutning är icke allt i ifvet. Det finnes känslor som icke sluta med årets lopp, man kan älska hvarandra länge, alltid måhända. Under betraktande af Williams och Evas ycka hade jag återfunnit min fordna enkla andtnatur. Jag började att drömma mig en lygdig hustru, oskyldig och flitig vid sitt arvete, förskönande mitt hem med sin ordning och sina omsorger. Jag tyckte mig stolt öfver hennes milda men allvarliga utseende, föredragande framför alla andra sin trogne. om ock något kärfve make. Det är säkert, det var icke de drömmar jag haft i Paris vid slutet af en glad afton tillbringad med mina kamrater. En förskräcklig olycka träffade som iskstålen Eva Meredith. Denna gång förstod ag mindre hastigt den lärdom som förnyades varje dag för mig. Eva satt beständigt vid ett fönster med olicken sorgligt fästad på himmelen. Denna ställning, ganska vanlig för dem som drömma, idrog sig, till att börja med, obetydligt min uppmärksamhet; emellertid förvånade den mig längden. Under det att boken låg uppslagen på mina knän, betraktade jag fru Merelith, och fullt öfvertygad att hennes blickar ej skulle öfverraska mina, betraktade jag renne noga. Eva beskådade himmelen, mina ögon följde riktningen af hennes blick. Ack! ade jag till mig; med en half suck, ;hon tror ;g komma att äterfinna honom deruppe la Så itertog jag min bok, tänkande att det var yckligt för de svaga qvinnorna att dylika ankar kommo dem till hjelps i deras smärta. Jag har förut sagt er, att mitt vistande bland de studerande hade satt däliga tankar i mitt