Aftonbladet – 14 maj 1853, sida 2

ögonblick då anden skulle återvända i desss bleknade drag. Jag hade bedragit mig ut: mitt förutseende, ty jag hade aldrig sett rågon stor olycka. Eva öppnade ögonen, mer slöt dem genast åter; inga tårar banade sig väg från ögonlocken till hennes kinder. Hon förblef iskall, orörlig, stum, och om icke hjeråt under min hand hade begynt att slå, sku!le jag trott henne död. Hvad det är sorglig! att finna sig vittne till en smärta, som man tycker är öfver hvarje försök till tröst. Jag. som icke hade kunnat påfinna något för at lindra oron, kunde jag hoppas vara mera vältalig i närvaro af en sådan sorg? Jag tog de. säkraste medlet, den fullkomligaste tystnad. Jag skall förblifva här, sade jag till mig; jag skall vårda det fysiska onda så som det är min pligt; för öfrigt vara alldeles stilla bredvid henne, alldeles som en tillgifven hund skulle ligga vid hennes fötter, Då mitt beslut var: fattadt förblef jag lugn; jag lät henne lefva ett lif som liknade en döds. Dock, efter några timmar förde jag till fru Meredith: läppar en sked med något som jag ansåg nödigt gifva henne. Eva vände långsamt huvudet åt motsatta sidan, och skjöt från sig den hand gom bjöd henne drycken. . Några minuter derefter besvärade jag henne på nytt. Drick, min frus, sade jag till henne, och skeden vidrörde sakta hennes läppar, som förblefvo slutna. j Min fru, ert barns, sade jag hviskande, Hon öppnade ögonen, uppreste sig med möda, stödde sig på armbågen, böjde sig mot drycken jag bjöd benne, tog den och återfölj sedan på sin örngottskudde. Jag . måste vänta tilldess ett annat lif är skildt vid mitt, suckade hon. Ifrån det ögonblicket talade fru Mereditb intet mer, men hon lydde machinmessigt alla mina föreskrifter. Utsträckt på sin plågobädd