Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

ta bt kanske varit middag hos notarien. Vägen är säker och utom dess vet ingen att han medör penningar., En af mina föreställningar utsades alldeles emot min vilja. Jag visste att en mängd remmande skördefolk på morgonen gått igenom byn för att bege sig till närgränsande landskap. Eva uppgaf ett rop. Röfvare, mördare!, utropade hon, jag hade inte tänkt på den faran! . ... Men min fru, jag har inte talt om den, för annat än att säga, det den ej finns. O! denna tanke, gode doktor, har kommit emedan ni tänker möjligheten af en sådan olycka! William! min älskade William ! varföre lemnade du mig? utropade hon gråande. Jag stod helt förlägen öfver min oskickliget. Tvekande att utsäga någon af mina tansar, framstammade jag några osammanhingande ord, och kände till räga på olyckan att mina ögon fylldes af tårar. Nå min Gud! ag skall börja att gråta, det felades inte mer in det, tänkte jag. Då kom en tanke mig ill hjelp. Fra Meredith! sade jag, omöjligt kan jag stanna längre hos er och se er lida så, utan tt kunva söga er något tröstande, lugnande. Jag skall gå att söka er man; jag skall taga len första vägen jag finner i skogen, söka iiver allt, ropa och gå, om så fordras, ända ram till staden, Oh! tack, tack, min gode vän!, utropade Sva Meredith. Tag med er trägårdsmistaren ch betjenten; sök åt alla häll.n Vi återgingo genast uti salongen, Eva ringde väftigt flera gånger. Hela det lilla hemmets jenstepersonal inkom från olika håll uti det vh vi voro.