Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 3

hade ingenting sagt mig, men jag svarade på den oro, som stod målad uti hennes drag — tänk om herr Meredith ej kan återkomma annat än fot för fot; skogsvägarna äro ibland så genomskurna af berghäilar, att de ej tillåta en hastig färd.v Jag talade så, emedan jag måste lugna henne; men sanningen var, att jag visste ej att förklara Williams dröjsmål; jag, som kände afståndet, visste väl att jag kunde varit två gånger fram och åter från staden, sedan han reste hemifrån. Daggen begynte genomtränga våra kläder och isynnerhet nettelduken som omslöt den unga qvinnan. Jag tog åter hennes arm och förde henne mot huset. Hon följde mig med mildhet. Det var ea god karakter — allt förrådde undergifvenhet, till och med smärtan. Hon gick långsamt med böjdt hufvud, betraktande de spår som mannens häst afiryckt i sanden. Men min Gud, hvad: det var sorgligt att så nära natien återgå: til: hemmet ännu, — utan William! Vi lyssnade förgäfves: naturen hade denna djupa tystsad, som af intet störes på landet, då natten inbrutit. Huru ökas j då hvarje orolig känsla? . Jordea 8ynes så sorgsen bland skuggorna, att hon tyckes vija päminna 088 att allt. skall mörkna i vårt lif. Det var denna unga qvicna som kom mig att göra dessa betraktelser, ensam skulle jag ej tänkt på allt det der. Vi gngo in. Eva satte sig på en soffa och förblef orörlig, med händerna ihopknäppta på sitt knä, hufvudet nedböjdt mot biöstet. Man hade satt en lampa på spiseln, hela dess sken föll på hennes ansigte, Aldrig skall jag glömma dess smärtsamma uttryck; hon var blek, nildeles färglös, panna och, kinder hade samma firg; den fuktiga aftonen hade raknat hennes långa lockar, de föllo vårdslöst på henes skuldror. Tårarne sutto under hennes ögon TT EEE