Aftonbladet – 13 maj 1853, sida 2

jers förlåtelse, och i framtiden sågo vi endast glädje och lycka. : Gudnås! det blef ej så. Man ville eftersätta oss, och jag vet ej hvilken obetydlig olaglighet i uppsättandet af detta hemliga giftermål, som ingaf Williams äregiriga slögt den grymma tanken att skilja oss åt... Vi hafva döljt oss bland dessa skogar och berg; under ett antaget namn lefva vi okända. Min far har aldrig förlåtit — han har förbannat mig... Se der, herr doktor, orsaken hvarföre jag ej alltid kan vara glad, icke en gång bredvid min älskade Williar! Min Gud så de älskade hvarandra! Jag har aldrig sett någons själ vara så fästad vid en annans, som Eva Merediths vid sin makes. Åt hvilken sysselsättning han egoade sig satte bon sig så, att då hon uppslog sina ögon hof kunde se bonom. Hon läste inga andra böcker än dem han läste; med hufvudet böjdt öfver hans axel följde hennes blick samma rader på hvilka Williams hvilade; hon ville att samma tankar skulle ögonblickligt genomgå dem begge; och då jag gick genom trädgården, för att komma till; deras hem, smälog jag, alltid seende Evas lilla fot aftrycktisanden bredvid-sinmans. Hvilken skilnad, mina damer, med det gamla ödsliga hus vi nu se der borta, emot mina unga vänners förtjusande hem! Så mycket blommor som skylde murarne! Hviika stora buketter i rummen; så många vackra böcker med berättelser om kärlek, alla liknande. deras! Så många glada foglar, som sjöngo omkring dem! Hvad det var godt att vara med dem och att litet älskas af dem, gom så innerligt älskade hvarandra! Men i sanning, man har allt rätt uti att lyckans dagar här påjorden ej räcka länge, och då Gud ger oss sällheten vi endast fått litet deraf. En morgon syntes mig Eva Meredith lidande, Jag frågade henne derom med allt det