Aftonbladet – 12 maj 1853, sida 3

BLANDADE ÅA MAFA Ett LotsärvEenNTYR. Följande händelse, som bittills icke blifvit mera känd, men för hvars sanning red. mottagit trovärdiga personers intyg, torde för tjena oftentliggöras, för att lända både till ett exempel på en underbar räddning ur sjöoöd och till et! bevis, bland de mänga, på hura ofta vära fattiga lotsar, i deras mödosamma och illalönade tjenst, mäste säga helsa och lif. En morgon i November mänad är 1849 blef mäster lotsen Er. Sjöberg i Sandhamn beordrad att lotsa ut 0 utgående skonert; men som vinden bläste emot mäste han gå söder om Sandhamn och kryssande följa med fartyget till yttersta grunden. Pa aåtervä gen frän fartyget uppväxte en svår storm i förening med regp, sjön häfde sig och vinden ksstade om, s:! utt han mäste sätta upp litet af seglen, för att komma tll lands. Då han var ungefär 3, mil aflägsen frär land, kantrade båten mot en brottsjö, hvarigenom Sjöberg störtades i den brusande sjin, men lyckades at omma upp på kölen af bäten. Denna tillflykt var ock af kort varaktighet, ty den svära sjön vräke skten rundt omkring, sä att Sjöberg, som i anseende till reguvädret var försedd med tjocka kläder, frä bvilka han bade största svärighet att befria sig, mer yttersta möda kunde följa med bäten. Flere gänge: sg han usder densamma och var nära att sjunka men, genom Försynens hjelp, rycktes ban aldrig ifrär häten ocir kunde, då han stundom lyckades arbets z upp på kölen, få nägra minuter andas ut. P. sådant satt läg han, i mer än två timmar, i svär sjö arbetande och rollande med bären, utan något bop om räddniog. Flere gänger kastade sjön baten öfve: honom, men han hade alltid den sipnesnärvaro ut räcka upp banden och fatta uti bottuoen, hvarigenor on kunde upplyfta bufrudet ur vältnet, för att få ram andan. I denna förtviflade belägenbet, med löden hvarje sekund för ögonen, syntes han vara utar raddriog förlorad, ty vinden, som läg från land, började drifsa bäten till sjös och hans krafter minskädes stundeligen. Hans belägenhet var så mycket för. skräckligare, som han, i äsynen af den strand, de: han qvarlemnat hustru och barn i den fattiga, mer för honom dyrbara kojan, brottades med döden. Siutligen lyckades han att hala ät sig masten, som slä at med bäten, och att sjelf komma in i densamma, schb kunde säledes bringa den i jemnvigt genom et: nedtrycka masten mot relingarna. I bäten, som läg under vatten, fick han på detta sätt stä med blott bufvudet och stundom en del af bröstet öfver vattnet, under det att hvarje sjö spolade öfver honom. Mer då nöden var som störst, var äfven bjelpen nära. Hvad ban länge hoppats och väntat, fickx han pu se, — en bät som med fyra lotsar kom ut frän land. Men emedan vädret var svärt och sjön vräkte högt, kunde dessa, på så längt atständ, icke upptäcka bo nom, som dessutom var undanskymd af vägorna. — Båten seglade till yttre skären närmast hafvet, der lotsarne besökte det ena skäret efter det andra, för att undersöka om bäten eller några spillror deraf drifvit dit. Utom den förskräckliga oron, att hans kamrater icke skulle upptäcka honom, led han äfven at köld oeh bläst, som nästan förstelnat hans lemmar. Hans sista förboppniog var fästad på tvä skär, till hvilka han väntade att bäten skulle drifva i land. Emellertid som strömmen och vinden voro emot, var äten nära att drifva förbi och all räddning syntes omöjlig. Men Försynen, som styrer menniskans öden, ledde hans kamraters tankar ät sistnämnde skär, så att, då han just var midt för det sista skäret, säg ban att de styrde rätt ät det häll, der han läg. Under tiden sväfvade han hvarje ögonblick i namnlös fruktan att de skulle ändra kurs, ty det led mot qväl en och mörkniogen tilltog. När kamraterna voro ingefär hundra famnar ifrån hocom, märkte ban att tt par af dem reste sig upp i bäten cch med spe ande blickar tycktes betrakta nägot, bvaraf han kunde förstå att de blifvit bocom varse. De hade också verkligen fått sigte på hans hufvud, ehuru bäten och len öfriga delen af bans kropp läg under vatten. Ds ans kamrater upptogo honom i båten, bade han till. ;ragt fulla fem ummar i vattnet, så att hans kropp ar stelfrusea och hans händer voro såsom svampar. dans bjelpsarnma väcner gäfvo bonom deras egna läder och bemförde lyckligen den sätunda raddade kamraten till det kärs hemmet, der hustru och barn västan en hel dsg svälvat i ängest öfver hans frånvaro. SN