Aftonbladet – 11 maj 1853, sida 3

ANNELIE API DE MELISSA återtog grefvinnan Moncar; shästarne behöfva flera timmars hvila, och det synes mycket väl att regnet kommer att forifara länge. Gräset som växer öfverallt är så vått, -att man icke kan gå ut på åtta dagar; alia strängarna i pianot äro sönder; det finnes icke en bok på två mils afstånd, och denna salong är så sorglig, att man kunde dö. Hvad skola vi göra?n Och så var det verkligen att dessa menniskor, som nyss vors så glada, blefvo så småningom sorgsna. I stället för hviskningar och skratt, rådde nu en djup tystrad. Man närmade sig till fönstret och såg på himlen; den var mörk och betäckt af moln. Allt hopp att kunna sednare på dagen företaga en promenad blef tillintetgjordt, Man satte sig så godt man kunde på de gamla möblerna; man försökte att återupplifva konversationen; men det finnes tankar, hvilka, sågzom blommorna, behöfva litet sol, och hvilka glockna då himlen är mörk. Alla dessa unga hufvuden tycktes böja sig, slagne af ovädret, såsom popplarna i trädgården, hvilka gungade liknöjdt hvart vinden förde dem. En timma förföt långsamt. Borgfrun, missnöjd med den vändning dagens tillämnade nöje hade tagit, lutade sig vårdslöst emot ett fönster och betraktade, utan att just mycket tänka derpå, de föremål som befunno sig framför hennes ögon; : sSe der, sade hon, på backen är ett itet bvitt hus, som jag skall låta rifva ner; det tar bort utsigten., Det hvita huset! utropade doktorn. Det var nu öfver -en tlmma som doktor Barnabe sutit orörig på sin stol. Glädjen, ledsnaden,! solskenet, regnet, allt hade gått förbi, utan att! han hade yttrat ett enda ord. Man bade helt och hållet glömt hang närvaro; också vände! sig alla blicker hastigt till honom, då han yttrade dessa tre orden — det hvita huset!