Aftonbladet – 11 maj 1853, sida 3

frukosten slutades, utan att man det ringaste brydde sig om honom. Då man gick ifrån bordet, tog doktor Barnabå några steg baklänges, lemnande åt hvar herre att välja den dam kan ville. Till en utaf grefvinnan Moncars gäster, som hade blifvit ensam, gick doktorn fram, och bjöd benne förlägen, icke gin arm, men sin hand. Den unga damens fingrar rörde knappt doktorns, hvilken nästan omärkligt böjd framåt, till tecken af vördnad, gick långsamt in isalongen. Nya leenden emottogo dem der, men intet moln uppsteg på gubbens panna, och man ansåg honom för både blind och döfstum. Doktor Barnabe skilde sig ifrån sällskapet, och sökte sig en plats på den minsta och enklaste stolen i salongen. Han ställde den långt ifrån det öfriga sällskapet, satte sig der, ställde sin käpp emellan benen, lade sina händer i kors öfver den och stödde gin haka i händerna. I denna ställning fortfor han lika tyst som förut, och då och då slöto sig hans ögon, liksom till en ljuf slummer, hvilken han hvarken tycktes önska eller förhindra, hade ett ögonblick öfverväldigat honom. Grefvinnan Moncar! utropade en utaf de resande, jag förmodar att ni icke ämnar att bebo dessa ruiner och denta ödemark. . Nej, det är visst icke min mening; men här finnas höga träd och vackra skogar, Grefve Moncar blir kanske frestad att här tillbringa nigra månader på hösten föratt jaga.r Men då mäste man bygga, hugga ner, plante;a. Låtom oss göra en plan, utropade den unga grefvinnan; vi skola gå ut och arrangera den blivande trädgården.s Det var bestämdt att icke detta partie de plaisir skulle lyckas väl. I detta ögonblick började ett fint. doggregn att falla, och det blef omöjligt att lemna salongen. Min Gud! hvad skola vi nu taga 048 till?