Aftonbladet – 9 maj 1853, sida 2

Socol. Sedan jag med stor möda genombrutit de täta snåren. af bredbladiga, taggiga buskar, som skilja den lilla från den stora lagunen, befann jag mig invid den förras stupande strand. Det syntes tydligt, att den.utgjordes af en fordom eldsprutande vulkankrater af omkring !,:dels mils diameter. Dess stillastående vatten var grönfärgadt af talrika vattenalger; deri. speglade sig de öfver stranden hotfu!lt hängande jättelika träden med sina yfviga skuggrika kronor, och i djupet tumlade om hvarandra tusentals ohyggligt stora glupande krokodiler, medan himmelen nästan undanskymdes af de skaror af stora fåglar och igantiska vampy:er, som flaxande och skrifönde tycktes både locka och reta de hungriga fienderna dernere, Det hela hade en så bemsk och otäck karakter, att jag tyckte mig stå vid ett af dessa ställen, som de gamle säkert skulle bafva utgifvit för en ny nedgång till Hades, om det varit för dem bekant; och med verklig lättnad i sinnet anträdde jag återvägen till menniskors boningar. Der hade vi tagit in hos presten, till hvilken gubernadorcillon hänvisat oss, medveten om sin oförmåga att värdigt hysa personer, utrustade med så präktiga papper; och deri gjorde han också rätt, förutsatt att han ville bereda 0ss ett riktigt nöje. Ty i denne prestman funno vi ingen sträng ordensbroder, ehuru äfven han var en franciskanermunk, ingen rigorös älskare af fasta och späkelse, utan en goddagspilt på hvars hängande dubbelhaka, skinande kinder och vällustigt plirande ögon i läsliga och -oförtydbara drag stod skrifvet leben und leben lassen. Han bullade genast upp ett af allehanda rätter svigtande bord, framhalade och frigjorde den ena lilla älskeliga flaskan efter den andra, och för att rätt visa oss vägen tog sig sjelf ett försvarligt rus midt på blanka förmiddagen. Ef. ter att hafva visat rin fulla förmåga i dessa lekamliga stycken, steg han trallande upp och äterkom efter en stund -medtvå små lindebarn, ett på hvardera armen; frågande om ej den fader vore att berömms, som i en ansats, såsom han uttryckte sig, skänkt verlden dessa små medborgare; och för öfrigt utbredande sig öfver kyrkans stora misstag, då hon påla sina tjenare celibatets odrägliga ok, — Alt med ett ord ådagalade tydligen, att vi hade framför oss en af dessa moraliska uslingar, för hvilken intet var heligt, intet skamligt. Och denne. man styrde dock nära nog allsmäktigt en församling af några tusen själar, hvilka ban tillika skulle förelysa med sitt exempel! Min proposition att tala latin sfböjde han tvärt