Aftonbladet – 7 maj 1853, sida 2

igtvis redan förglömt den smula fransyska, an i spädare åren sade sig nödtorftligen hafva nhemtat. Sednare gjordes em spatsertur geom den lilla staden, hvarvid vi äfven upptego på de närliggande höjderna. Det var en stilla, skön qväll, sådan som en f våra ljufvaste sommarqvällar. Ännu bredde ig en halfskymning öfver den underliggande staden med sina snörräta gator och låga hus, ;fver den bredvid framflytande floden, och le deri speglade lummiga, högresta kokosunderna. Vi stodo på kyrkogården, på hvars nidt var byggd en stor fyrkant, me nischer på sidorna, från hvilka dödskallar och benangel grinade; Tempelklockan ringde till ftonbön, och nedanför oss drog genom stalen en lång, i högtidskläder sirad procession, bärande heliga fanor och kors, sjungande symner och -mumlande tysta böner. Från vusen rundtomkring hördes äfven mumlet af le halftysta bönerna; allt andades frid och andakt, den stilla sköna naturen, de tillbedande menniskorna, allt; Katolicismen stämmer dock underbart tillsammans med söderns länder; jag tror knappt, att protestantismens allvar skulle passa ihop med det njutningslystna, det sublimt mystiska, som rör sig i alla ådror här; och vore man än aldrig såafvogt sinnad mot den katolska troslärans fadda ceremonier och för vår religiösa känsla motbjudande upptåg, så kan man dock, tror jag, icke se dem utöfvade midt i en sådan natur och af sådana menniskor som här, utan att medgifva dem en viss högtidlighet och framför allt att höx vara på sin plats. Der, hvarest lifvet svälle