Aftonbladet – 6 maj 1853, sida 2

ortgå nämligen också andra, hvilka hota med än törre och varaktigare förändringar af samma art, säom kungsvägens utträngande af jernvägen, elektrika telegrafens ständiga inkräktningar på brefpostens eh den äldre telegratens område, varmluftens och asens framträdande med anspråk på ängans tron, ned flera. Betydelsen för de civiliserade folkens amhällsskick af sistnämnda rörelser, i eller utan föreing med den i guldproduktionen inträftade, kan här mellertid blott antydas. För en framställning deraf ones ej utrymme i en tillfällighetsskrift som denna. len väl hoppas vi att här finna sädana för det inkränktare anspråklösare försöket att med ledning at rfarenheten om guldets förekommande i naturen samt f tillgängliga upplysningar om dess och silfrets prouktion, mängd och förhällande sins emellan och till ndra varor så i äldre tider som i den närvarande, mna läsare, som ej haft tillfälle att studera Alexaner von Humboldts, William Jacobs, Rodrik Murchions, Michel Chevaliers och Leon Fauchers, med fleas, sakrika och skarpsinniga afhandlingar i detta mne, ett bidrag till svaret på den fråga som nu syselsätter så många sinnen. Befinna vi os; verkligen nära en revolution, betämd att störta guldets tron, göra slut på den auri acra fomes, hvarom sä mycket blifvit taladt och skrifet, samt äterställa den guldälder, tolkens äldsta saor mäla ?.... Teater. Kongl. Teatern. Pensionskamraterna, komedi i 3 akter af Auguste Lefranc och Bernard Lopez; öfversättning från fransyskan; — Recitativ och aria ur operan Faust, af Spohr, föredragne af hr Gräner. Saknaden af uppfostran, har en svensk tänare yttrat, är en olycka, mot hvars följder len som träffats deraf måste kämpa hela sitt if igenom. Uppfostran är en sol som värmer och lyser, nen man bör akta sig för solstygn, yttra hrr uefrane och Lopez sågom sens moral af den komedi hvars namn vi ofvan angifvit, och wilken i onsdags för första gången uppförles på vår kongl. scen. Ställd i bredd med den förstnämnda satsen, vars sanning ingen torde kunna jäfva, synes len sednare visserligen en paradox; men i len inskränktare mening våra författare tagit len låter den dock i viss mån försvara sig, och de göra det äfven med god framgång i Pensionskamraternan. Stycket innefattar nemligen ett lystringsord med anledning af det nu för tiden rådande raseriets att gifva obemedlade flickor en uppfostran öfver deras stånd, d. v. s. bibringa dem en hop färdigheter och s. k. talenter, vilka aldrig kunna blifva dem till något gagn . den krets der de äro kallade att lefva och verka, men deremot för dem blifva källan till derfaldiga lidanden och olyckor. Pensionskamraternas öden visa oss dessa olyckor i olika skepnader. Zo6 Jalabert (fru Bergmansson), Jeanne Morel (m:lle Jacobsson) och Clarisse Didier (mrlle Kindahl) ha utgjort förnämsta prydnaden för den läroanstalt der de fått sin uppfostran. Medellösa alla tre, ha de närmat sig hvarandra och slutit ett innerligt vänskapsförbund, hvarföre, då de utgå ur pensionen för att anträda sina skiljda banor i lifvet, de öfverenskomma att råkas på årsdagen af sin skiljsmessa. Det visar sig vid detta återseende att, hur olika vägar de än vandrat, så ha dock icke de talenter med hvilka de lyste vid prisutdelningen bragt någon af dem lycka. : Detta möte torde få anses som hufvudmomentet i arbetet, såsom tendensstycke betraktadt. Men tendensen, om än i allmänhet mycket påtaglig och temligen bjert framhållen, är dock omklädd med en nätt intrig, som föranleder våra författare att följa sina hjeltinnor något utöfver denna tendensens brännpunkt. Man skänker sitt bifall åt ädla tankar, väl sagda; man underhålles angenämt af en lugnt och jemnt, utan några bullrande effekter fortlöpande handling; man skrattar hjertligt åt det här och der framträdande komiska elementet, och man har följaktligen ej tid att akta på om möjligen den dramatiska enheten något fått vika för tendensen. Man har allt skäl att lyckönska till upptagandet af ett stycke, som genomfläktas af en så ren anda, har en så god syftning och vittnar om så mycken kännedom om verlden och menniskorna. Ännu mer förhöjdes det behagliga intrycket deraf, att åskådaren kunde dela sitt bifall mellan styckets förtjenster och utförandets. Hr Dahlqvist belönades af publiken med en framropning efter styckets slut. Aftonens pris torde dock böra delas af fru Bergmansson. Ett mera natursannt spel påminna vi ogs knappast ha bevittnat hos denna skådespelerska, än det hon här ådagalade i Zo Jalaberts roll. Emellan Pensionskamraterna och den såsom efterpjes gifna nätta och lifliga komedien Piecolet uppträdde hr Griner och utförde en aria ur Spohrs Fausts. Hr G. har redan åtskilliga gänger tillförene underloppet af denna vinter låtit höra sig offentligen, men hans uppträdande denna afton torde få anses såsom ett slags debut på den kongl. scenen. Hans föredrag af arian ur Faust föranleder oss att förnya det omdöme vi redan förut uttalat öfver hans resurser. Man värderar hos-hr G. en rätt vacker bariton samt ett visst naturligt sentiment i föredraget; men han har ännu mycket ogjordt i afseende på konsten att rätt använda sin röst, samt artistisk deklamation och frasering. FHORGE Vi erhöllo i går norska blad af den 2 dennes. På de nömka fartygs som tdetta är skola