Aftonbladet – 4 maj 1853, sida 2

ss har det varit ministrame alltför angeläget att ta sina egna eller sitt age åsigter framträda, för tt det skulle kunna blifva fråga om sakens egen förel. Sälunda har det kommit derhän, att ungdo-, ens uppfostran, landets framtid; blifvit beroende af dividuella tycker; och att i de för frågan vidtagna! gärder icke finnes den ringaste kontinuitet, ingen dande. träd för dess slutliga afgörande. Biskop tenbergs ktgärder öfverensstämma icke med statskdet Silfverstolpes; dokt. Reuterdahls icke med bikop Genbergs; alltsammans passar så litet ihop i tycke, att, om det befarade päbudet verkligen utommer, det icke är annat än den sista akten i den f h. vederbörande uppförda villervallan. Hvad emellertid de reaktionäre vilja med all sin flar emot den nya skolan veta vi icke rätt. Skulle et tillåtas oss att gissa, så är väl skolformen för dem n bisak; ehuru visserligen för dylika sinnen det stela, rånga och bundna är mera tilldragande än det öppna eh fria. Egentligen är det väl den realistiska och raktiska bildningstendensen, eller som det kallas på eras språk tidens materialistiska riktning, som Skall ndertryckas. De vilja undansnilla det konkreta inehäll, hvarmed man söker att fylla den gamla fornen, för att få hafva denna form tom och låta bildingen Änyo försina i de gamla abstraktionerna. Och ör att utföra detta dåd, hafva reaktionens män (vi ala nu under förutsättaing af de omnämnde ryktenas anning) väl afpassat tillfället. Ty det är naturligt, tt H. M. Konungens af der olyckliga sjukdomen rutna krafter skola förmå göra dem mindre motstånd n de friska, och att Konungens namn och ord gär unda på det grymmaste komprometteras, koramer lem icke vid. Den nya skolan sätter emellertid, i händelse verkigen nägra reaktionära planer äro i farvattnet, mitt ista hopp på H. M. Konungens fasthet; tyibela åen fvan skildrade oredan finnes dock en ledande tanke, sburu denna alitetter omständigheterna mera eller nindre framträder, och denna tanke är Konungens nskilda äsigter och vilja. Efter den store Konung, om på Tysklands slätter lät sitt blod rinna för uppysningen och tankefriheten, är Konung Oscar der nde bland våra mona ker, som gjort nägot rätt beydande för det svenska uppfostringsverket. Man lä ter icke fräntaga sig en ära, som man delar med en Gustaf II Adolf. Se der hvarföre man hyser dep förhoppning, att H. M. Konungen skall i sista ögonolicket använda sin makt för att hindra ett parti att uppoffra landets dyrbaraste egendom ät sina enskilda intressen. Ett ytterligare stöd äger den nya skolan äfven i de kommuner, inom hvilkas omräde den verkat. Dessa äga väl icke någon laglig afgörande rätt, men de besitta åtminstone de indirekta inflytelsernas pätryckamde kraft, ock vi tvifia icke att de ju skola snvända denna, för att söka bereda framgång ät en institution, som i sin ordning bereder deras ungdom tillfalle att i fullt mått inhemtade grundläggande insigter, hvilka sätta dem i ständ att söka sin framtid i den rihtning, som bäst öfverensstämmer med hvars och ens anlag och böjelser. Historien skall en gång döma, huruvida den jemförelse mellan tvenne Sveriges konungar, som här anställes, blir rättfärdigad. För närvarande torde den kanske vara något för tidig. Det är visserligen en anledning till tillfredsställelse för framskridandets vänner, när de uti en eller annan riktning hafva skäl att tro konungens personliga åsigter öfverensstämma med deras sträfvanden. Men denna tro lemnar endast en alltför svag borgen för uppfyllandet af deras förhoppningar, vore dessa än, såsom i förevarande fall, äfven grundade på rikets ständers önskningar och K. M:ts förut tillkännagifna beslut, så länge man ser till konungens ansvarige rådgifvarc och högste verkställare af dessa beslut kallas personer med alldeles motsatta öfvertygelse: och sträfvanden, hvilkas högsta mål endas är att konservera det bestående och att ihärdigt motverka tidsandans fordringar, vors dessa än de ädlaste, förestafvade såväl af för nuft, erfarenhet och mensklighet, som af ti dehvarfvets odling. — Äfven Svenska Tidningen har i går ut en ny artikel återkommit till detta ämne Efter att hafva redogjort för en del dithörands riksdagsförhandlingar och för det bekanta kung. liga cirkuläret af den 6 Juli 1849, framkasta tidningen denna spetsiga fråga: Ifall konungens beslut af den 9 November 184 och af den 6 Juli 1849, hvilka sednare bekräfta d förra, skulle ätertagas, hvad verkan skulle detta gör: på Ständernas beredvillighet att samtycka till andr: eller dylika anslag, enär detta anslag beviljades fö verkställigheten af det till grund för detsammas äskand lagda beslut? Lika befogad som vi anse denna fråga, lik Jätt anse vi äfven svaret vara. Verkan skull otvifvelaktigt blifva den, att ständerna skull få ögonen öppna och en annan gång icke låt narra sig af fagra löften, utan derest de be vilja några anslag, äfven då binda dessa vi sådana vilkor, att det icke mera blefve e möjlighet att alldeles bortfuska ändamålet Och detta vore då åtminstone en god verkai af regeringens tillgöranden i skolfrågan. Efter sin vana att, när hon med den en foten antager en hotande ställning, gena: sjelf vördnadsfullt stryka på den andra, tillög ger likväl Svenska Tidningen i ett och samm andedrag följande märkeliga ord; Vi kunna derföre, för vär del, icke tro, att e sådan återgång å regeringens sida är möjlig, uta önska och hoppas att det framsteg, den verkliga väl gerning, som ligger i 1849 ärs förordning, måtte be bjertas af den utmärkte kyrkans man, som föredra ger detta ärende, och som denna tidning yttrat si med glädje se intaga det höga rum, hvartill han va så värdig, oaktadt sin kända mindre benägenhet fö denna sak. Det är en erkänd erfarenhet att de kon servative, i följd af den återhållsamhet och sans, de tanke på framtiden, hvarmed de tillvägagå, utföra e förbättring bättre än de liberala, som påyrka den, ä, vensom den vinner mera förtroende och mera säkerh för återgång, då den af dem utföres.r Vi påminna oxs mycket väl, huru Svensk Tidningen vid tidpunkten af doktor Reute dahls inträde i statsrådet yttrade sin glädj deröfver med de orden bland annat, att ma nu vore säker att slippa snillets skoj; och vilja visserligen icke för någon del hva ken förringa denna glädje eller förneka 1 Reuterdahls utmärkthet såsom en kyrkar nan. i Men vi tillåta oss i anledning af den op: kallade hyllning af de konservative på de l berales bekostnad, som den sista meninge ORO OROEREREE—— AA