Aftonbladet – 4 maj 1853, sida 2

om att militären på Filippinerna ansetts värd att man derom tagit noggrann vård. Ensamt i hufvudstaden lärer mellan 5 till 6000 man vara förlagde, och öfverallt i provinserna finnes en ansenlig truppstyrka. Och det är ej blott till beklädnaden och hysandet af soldaterna regeringens omvårdnad sträckt sig. Hvarje nan har i gage ungefär 3 piaster i månaden (12 rdr) utom vivre, beklädnad och åtskilliga andra fördelar, hvilket allt gör, att han i sitt yttre kan afspegla en belåtenhet och ett välbefinnande, hvartill icke saknas inre orsaker. Nöjen och offentliga förlustelseställen saknas ej alldeleg. Dit höra i främsta rummet Calzadan, Alamedan och promenaden på hafsgtranden nedanföre fästningsverken, der åkande, ridande och gående af alla stånd, vilkor och åldrar hemta en för helsan och välbefinnandet nödvändig rekreation. Men enkom åt nöjet egnade äro tjurfäktningsplatsen och teatern. Den förre befinner sig invid Calzadan och utgöres af en kolossal bambuoch mattbyggpad. Der var nu intet att skåda af brist på vilda djur; och man gade, att dessa tidsfördrif, så mycket älskade af allt hvad spanskt heter, ej här äro af synnerlig god: halt. Men det allra allmännaste nöjet fann befolkningen i sina tuppfäktningar; der fanns ingen tagal, huru usel han än vore, som ej bar, smekte och ömt vårdade sin tupp. De stodo galande och stoltserande fastbundne vid en pinne i hvarje bod, i hvarje rum, de sutto tjudrade på taken af båtarne, ja fästades på hästryggen bak ryttaren. Ty tuppen och tagalen äro oskiljaktige! Att se deras manupilationer, huru de atröko dem på de granns fjädrarne, hyssjade dem emot hvarandra, jemförde och tvistade. om deras förträfflighet, exa: minerade och beprisade, allt detta var i gan. ning ganska kosiligt. Allestädss i städer och byar finnas enkom för tuppföktnivgarne af