Aftonbladet – 28 april 1853, sida 3

öm har behof af andra rienniskor; dess lif är satfi-) hankedjadt med dess likars; och om nienndiskörda y jödade sina själar, förgäfves vore då joiden så rik ilg in alstrande kraft; förgäfves klädde hon sig i gröd-i. kande skrud, ochi förgöfvex voro blommorna sä skö, a. Hvita Hyacinth med ditt milda gröna bjerta; jag ar ej glört dig; du har sagt mig så mycket om allt et goda som himlen skänker, men du sade mig iateil g m all den sörg som jorden bär. Cycelame från la Brenta, Salvia från Tyrolen, Genaiana från Mont-Blanc, huru mängen smärta har jag j anförtrott er; söm jag aldrig vägat-antörtro mina ikar! Jag var. önsaftl ined min sorg; jag begärde ntet, jag längtade ej efter menniskors sällskap, jag ar okonstlad, jag var sjelfvisk som j, små blommor. ag tälde endast att vinden smekte min kind; jag ade ej någon annan ovän än-stormen, som böjde nitt hufvud, eller hettan, som brände mitt bröst; ag bad ej himlen otii nägra andra gäfvor, än de som örunnas er: tillvarelsens lycka, förmågan att lefva i ch för sig sjelf. Jag hade ej annat begär, an det om förmär er att öppta ert öga för solljuset, lefva ör att lefva. Hdra evigt rika behag voro nog: för nina ännu slumrande drömmars Jag kunde sätta alllj nin lit till Gud, såsom hvarje väsende gör det, iniq kränkt till medvetandet af sin egen tilvarelse. ?lodstrandens blommor; bergens och glacieretnas döttar, jag kan ej möra anförtto er de sorger man ej an förtro ät menaniskornå. Hvita Ljuogblomma, som utbreder så skrytsamt lina klasar af perlor, hvarför vill ej mera min tanke ästa sig vid dig, dä jag ser dig? Jag frågar ej efer dina tusende blommor, sädda likt lätta snöflockar å din späda palmlika stjelk. Är det fäl en enda bland dessa små varelser som bekymrar sig ori ist upphofs källa, och som känner sig utgängen rån samma stjelk, närd af samma safve, undergifven amma lag som sina samsyskon? J ärem bloit tomma rälnader af den eviga skönheten, j ären endast kalla innebilder af den oförgängliga barmonien, förtjuande och intetsägande varelser, som poösien besjunser, men kärleken aldrig kan anropa som tolkare af sina känslor. J kunnen ej tala till menniskosinnetl annat än genom isande tecken och innehållslösa up-! penbarelser; j älsken ej, j egen ingen doft, j kännen ej aftonvindens flägt. Hvita Ljungblommor, närt nenniskoblod fuktar er på stridsfältet, klän j er i länad purpur, och aftondaggen aftvättar er blodsdrägen; men j frägen ej molnen om det är regndroppar 1e nedsända för att rena er, eller om det är tärar, gjutna derofvanifrän öfver mensklighetens: brott. Sköna Majblommor, jordens ungdom och stolthet, jag älskar er ej mera, j blommor jag förr si högt älskat! J veten ej hvad menniskorna lida, j kunnen ej förstå det och j hafven intet att lära dem för att de mä bli renade från synden och fridfulla som j små blommor. J veten ej att de tvista om hvarje liten fläck på denna jord, der j alla lefven; under försynens allseende öga, så fria och lyckliga; j växen ej på vära grafvar för att beliggöra vära mödrars sorg och för att bekransa vära hjeltars multnade stoft. I hemten blott der näring af vära liflösa kroppar! Men ack! Ödets oundvikliga hand hotar äfven er, små blommor. Piogen upprifver edra rötter: hackan jemnar måbända med jorden dessa buskar hvaröfver j utströdden edra herrliga kransar, och dagar skola komma och dagar skola gå innan jorden äter skall tänka på sin pryd nad, innan den efter bröd lystna menniskan skall af benne äterbegära rosor. Eller, jag bar en gäng drömt en skönare dröm! På dessa kala, nakna spetsar af ouppodlade kullar, på dessa vidsträckta, öde slättmarker, der edra anspräkslösa systrar, de bleka Afodillerna och de dystra ormbunkarna, naturens styfbarn, växa vid brädden af sumpiga moras och kärr, der skoja en dag civilisationens arflösa bara, tiggare och parias, gå att i den ännu oupplodade jorden, med hacka och spade, fredliga eröfrares vapen, plantera den nya religionens helgade sinnebilder. Der skola dä blomstra under den Allsmägtiges öga och under renbjertade menniskors värd, dessa evighetens blommor, tron, hoppet och kärleken. Dä skolen ocksä j, jordens små blommor, stolta berskarinnor, blomsterrabatternas -ljufva rosor, snöhvita hyacinther, flammande tulpaner, dä skolen j gå till dessa fridsamma menniskornas boningar, att förena er med enslighehetens enkla blommor, och ännu mera förtjusande, ännu mera fullkomliga slägten skola uppstå af edert förbund. Ack! dä, j blommor, den nya civilisationens milda eröfringar, sinnebilder af den pänyttfödda poesien. palmer för frigjorda slafvar, bekrönta med fribetens symbol, då skall jag äter hembära er min dyrkan och min värd, j sköna Majblommor som jag sä högt älskar! AA HM mm AA AM eh — FRANSKA OCH ENGELSKA FLOTTORNAS BEMANNING. Åf en nyligen utkommen offitiel berättelse finner man, att franska flottan inalles räknar 24,264 matroser, medan den engelska endast i de inländska hamnarne (Home station) räknar samma an tal. I nödfall kunde detta antal förstärkas med omkring 6000 man, i det för närvarande på Afrikas vestkust äro stationerade 2000 man, i Ostindien 2000, på Goda Hopps-udden 500 och i Brasilien 1200 man. Dessutom har engelska flottan 6500 marinsoldater om skeppsbord, 4500 i land och 3000 Coast Guards, hvilka sednare bilda en afdeloing af de förstnämnde och äro stationerade längs Englands kuster på korta afstånd. Frankrike deremot räknar, utom marinsoldater, 40,000 välöfvade Guards, hvilka tjenstgöra vid kusterna, vid floderna cech gränserna. — M:Lnre RAcBEL har i sina anspråk uppnått en virtuositet som vida öfverträffar den hon säåsom skädespelerska vunnit: för 20 föreställningar på rg teatern i Madrid fordrade hon nemligen 100,00(C rancs.