Aftonbladet – 27 april 1853, sida 2

an så fann för godt, i laga ordning utkräfva den pprättelse, som sannolikt ej kunnat i sådan händelse teblifva. Men denna upprättelse hade endast blifvit ans. Här var dock dessutom en annan, en moralisk erson, som äfven förfördelats, nemligen det verk, om bäde angriparne och den angripne tillhörde. För lettas anseende i det allmänna mätte det vara förro :sande, liksom upplösande alla bandinom detsam na, om, under en tystnad som kunde tydas för biallets eller åtminstone likgiltighetens, fick försiggå tt den ene tjenstekamraten afsigtligt svärtade eller ättsinnigt gaf till pris den andres goda namn och ykte, och ät sina anfall lånade den tillförlitlighet ch den ledning uppifrån, som mången vill fästa vid ivad som till allmänheten utgär med anspråk att vars fficielt. Om nu frän annat häll ej förspordes en käligen förväntad, tillrättaställande mellankomst, unda jag ej finna olämpligt att i ämnet samtala ned ansvarige utgifvaren, helst allt hopp ej borde rara ute att ännu, så vidt då mera var möjligt, godtsöra det skedda. Ett tillfälle dertill yppade sig, då jag den 19 Maj passerade genom ingeniörernes m. fl:s rum, och der ann ingeniör Hogner tillstädes, hvilken eljest synwerligen ofta ej var. uppe i verket. Om han dä var ysselsatt med tjenstegöromäl eller med tidskriften, ut hvilken han egnade mycket af sin tjenstetid, känrer jag icke och anser det jemväl likgiltigt. Det är ngenting ovanligt att man i embetsverk samtalar med varandra, ätven i sädant som icke rörer tjensten. På min inledning af samtalet antydde han först det nan skulle bafra förgätit huru med denna angelägennet förhöll sig; derefter och sedan jag i hans minne återkallat hvad som förelupit, frågade jag hvarföre idskriften icke redogjort för det kongl. brefvet ansående Schultz, likasäväl som för-de öfriga nådiga skrifvelserna, hvilket han sökte undskylla med ärenlets enskilda beskaffenhet (föregifvandet att han ej haft tillgäng till det kongl. brefret var dä ännu ej appfunnet). Då jag deremot päminde, huruledes ärendet förut varit, minst säsom enskildt, rubriceradt i tidskriften, svarades, under synbar förvirring, nägonting dels för -mig. obegripligt, dels undvikande. Efter ännu några framställningar frän min sida, i ändarnäl att få klart för honom hvad han uraktlätit och bvad han borde göra, utan att han kunde beqväma sig till hvad billigtvis äskades, nemligen ett oväldigt referat, hvarigenom han ej allenast varit befriad frän den förlägenbet som tryckte honom, utan äfven hela saken fätt slut, grep honom slutligen förtviflans mod. Han gaf samtatet en vändning, genom högst oväntade orimliga försök att försvara sitt beteende, som tvang mig att förehälla honom hans förfarande. Detta skedde, såsom väl oftast är händelsen i enskildta samtal, utan bemödande att välja ord för protokollet, visserligen med värma och efiertryck, hvilka ämnet i så hög grad var egnadt att framkalla, men — jag upprepar det änyo — utan begagnande af nägot skymford mot kärandens person, såsom man velat lägga mig till last. Att min framställning slutligen blef, hvad från början ej äsyftades, tillrättavisande, ochatt denna fillrättavisning kunde kännas särande,, är ämnets skuld; detta i och för sig sjelf är sådant, att dess blotta frambållande mäste kännas djupt förödmjukande för den som ledt eller utfört den, efter min åsigt, ingalunda hedrande publicistiska tillställningen. I ett samtal kän uttryckas likgiltighet, gillande eller ogillande. Att mitt uttalade omdöme om redaktionens förfarande var ogillande, kan jag lika litet finna straftvärdt, som det var berömvärdt att gilla detsamma; Huruvida. käranden velat töra samtalet värdigts och lugnt; visar sig bäst af hans sista yttrande i sin dialog, hvilken han väl uppställt till sin fulla belätenhet med sig sjelf. Jag hyser fortfarande den öfvertygelse att jag handlat ej blott ostrafligt, utan äfven fullkomligen moraliskt rätt, då jag samtalsvis tillkännagaf mitt lifliga ogillande af ett förfarande, som aldrig kan utur nägon synpunkt försvaras, utan undertryckande af grundsatser; dem ingen vågar förneka, — icke ens genom det lika ömkliga,som mot. sanningen stridande föregifvandet om saknad: tillgång. till de kongl. brefven, just som endast det ifrägavarande skulle hafva varit oätkomligt, då alla andra icke voro det, och utgärgen af mälet, som genast väckte uppseende, Innnat vara och förblifva redaktionen okänd. Med trygghet öfverlemnar jag mitt handiingssätt, och motiverna för detsamma till domstolens skärskädande, -under bestridande af kärandens alla yrkanden. Sedan jag nu slutat mitt sjelfförsvar, kunde jag med fullt skäl. rigta en anklagelse -mot käranden. Han har i sednare delen af stämningen dristat framlägga åtskilliga grofva osanna beskyllningar, efter hvad han sjelf uttryckligen tillkännagifver, utan ändamål — ansvar yrkas icke — och utan bevisning; hvilket onekligen är ett beqvämt sätt att insultera. — Han har vidare i slutpästäendet ej allenast inblandat hvad till saken ej hörer, utan äfven satt sig till doms öfver vittnens samveten, hvilka han nu lika litet skonar, som förut en aktad kamrats medborgerliga: naran och rykte. Kongl. hofrättens advokat-fiskals-embete-lärer icke lemna sådant obemärkt, utan att nägot ansvarspästäende behöfver af mig väckas. Stockholm den 1 Mars 1853. C. E. Sandsiröm.