Aftonbladet – 26 april 1853, sida 1

den andra: skolans enået, eller gemensam underviening uti en och samma skola, såväl för 38. k..därd, gom för s. k. medborgerlig bildning — i stället för de enligt gsmla systemet hittills varande skolorna af två olika slag, med, gamla språk (slärdoms-) och utangamla språk (apologistskolor,); — samt yttrar gig derefter om hvardera af dessa grundsatser på följande gätt: Hvad den första grundsåtsen eller den fria fiyttningen apgär, sä, ehuru vi för vår del äro öfvertygade om dess riktighet, och mera i samma män af gossens älder, sä äro vi likväl af samma tanka, som vänner af det byg undervisningssättet redan för 7 år sedan yttrade; att-en unbefalld omformning af läroverken, efter grundsatsen för fri flyttning, vore orådlig, så länge: öfvertygelsen inom läroståndet icke är för den fria flyttningen gynnande) Skälet härtill är helt enkelt det, att den tri8 flyttningens nägot invecklade läsordning ej kän utföras af ogena lärare; den är en metod, som mäste misslyckas genom motviljan att sätta sig in i systemet: Så illa det än är, riäste säledes vär ungdom ännu fortfäfa att bildas under detta system, der mognaden. förklaras ske samtidigt för alla, ialla ämnen — detta zodiakalsystenr i uppfostran, der en gosses flyttning till högre klass bestämmes af solens inträde i vägens eller vädurens himmelsteceken; Det mäste så fortfara; så länge läreständet har i den öfvertygelse; att barnens anlag och förständsutveckling bättre värdas genom den tvungna, samtidiga undervisningen i slutna klasser, än genom den friare, oliktidigare, i öppna klasser. Vi päyrka ock så myceket mindre genomföråndet af dema grundsats, som ständerna, sånnolikt af ungefär såmnma skäl; som de af oss framställda; icke vågade begära skolombildnins gens utsträckning ända till fri flyttning, och regeringen icke heller-godkännt deamå längre, än att medgifva dess införande, då eforus eller lärare sädant önska, hvilken tillätelse likväl icke är utan sin störa vi släppa: säledes-och hänställa: till framtiden samt till eh längsamt rmogiande öfvertygelse hos läroständet, den fria flyttningens grundsats: Vi tillåta oss härvid i förbigående endast den; erinran, att lärarne otvifvelaktigt äro skyldige att ställa sig till efterrättelse de författningar, som utfärdas för skolorna, och att man visat dem en undfallenhet, som väl aldrig blifvit visad. statens tjenstemän i någon annan riktning, när man ansett sig på förhand behöfva likasom begära deras samtycke till en förändring, som ansetts för en förbättring. Och om det än på ena sidan bör medgifvas, att arten af dessa tjenstemäns verksamhet är sådan, att gagnet deraf, måhända mera än i andra tjenstebefattningar beror af deras egen goda vilja, och att klokheten följaktligen till en viss grad här torde hafva bjudit, en undfallenhet, som staten icke på andra håll plägar visa, så bör man likväl på andra sidan icke glömma, att det just är från sjelfva de myndigheter, som hafva styrelsen öfver läroverken åt sig anförtrodt och följaktligen skulle vaka öfver författningarnes verkställighet, vi mena biskopar och konsistorier, som det envisaste motståndet utgår... Det är här som de djupast inrotade fördomarne, den ytterligaste ensidigheten, den segaste oginheten sitta; och vi hafva derföre redan längesedan kommit ti!l den öfvertygelsen, att någon omfattande förbättring af våra läroverk i den nyare: tidens anda står icke att vinna, så länge icke först en genomgripande ombildning af läroverkens styrelse föregår. z i Att vi icke hafva något att vänta af den nuvarande föredraganden för ecklesiastikärenden i detta afseende, veta vi alltför väl. Hr Reuterdahl har sjelf underrättat oss derom, i fall vi icke hade vetat det förut, då han uti sitt på Svenska Akademiens högtidsdag hållna loftal öfver erkebiskop Wingärd prisade den gamla goda ordningens, att biskoparne hafva shögstav tillsynen öfver stiftens offentliga undervisningaanstalter, och att biskopar till och med äro prokanslerer för sjelfva universiteterna. Vi kalla denna ordning för godo, sade han uttryckligen vid detta tillfälle, nderföre att af ingen snarare än af en biskop den insigt.och förmåga kan väntas, som hos ledaren af allmänna undervisningsanstalter bör finnas. Dessa ord äro tydliga nog. Under sådana förhållanden, så länge konungens rådgifvare sjelfve hysa den öfvertygelsen, att i afseende på ledningen af de allmänna läroverken vinsigt och förmåga (och nit?) företrädesvis äro att finna hos biskopärne, och styrelsen och kontrollen öfver läroverken följaktligen fortfarande är öfverlemnad åt derag godtfinnande, så kunna äfven vi, i likhet med Svenska Tidningen, icke annat än hänställa ett allmännare genomförande vid läroverken af den fria flyttningens grundsats till framtiden: Men vi tillägga likväl härvid en bestämd reservation till förmån åtminstone för de läroverk, der antingen denna grundsats redan blifvit till större eller mindre grad genomförd, eller der den långsamt mognande öfvertygelsen hos lärarne kan komma atti enlighet med 1849 års författning hädanefter önska dess genomförande. Vi förmoda äfven att, när Svenska Tidningen säger sig för närvarande släppa denna grundsats, detta icke heller bör förstås annorlunda än under detta förbehåll. Den andra grundsatsen deremot, skolans enhet eller den s.ck. lärda och s. k. medborgerliga bildningerns förening uti sarama skolor, vid hvilken äfven vi i vår föregående artikel företrädesvis hade fästat oss, vill Svenska Tidningen lika litet som vi sjelfve uppgifva. Efter att hafva erinrat om ständernas antagande af denna grundsats vid tvenne särskilda riksdagar, och om den efter mogen öfverläggning utfärdade kungliga förordning, hvarigenom dess senomförande vid läroverken redan blifvit anpefalldt, såsom politiska skäl att nu förmoda less bestånd och betvifla dess frånträdande, samt tillika i förbigående antydt några af de pedagogiska skäl, som taia mot skolans tusplittring och för hennes enhet, fäster sig Svenska Tidningen närmare vid de för värt land egna statistiska och geografiska förhållanden, som härvid förtjena att tagas i betraktande: Vårt land är vidsträckt och glest bebodt, samt vära illgångar smä. Hafva vi räd att öfverallt, der skolor böra finnas, der föräldrar hafva anspråk på, att staten med: sin värdande hand skalt anlägga och hägna skolor, der en god bildning kan erhöllas — nafva vi räd att på alla dessa orter anlägga skolor af vå slag? Den enklaste besinning säger, att detta är omöjligt. Ganska mänga af vära smästäder äro vis;erligen så obetydliga, att frögan icke kan bli om anäggande der af fullständiga elementarskolor eller säa AA mm a TT GRS SÄL PR LF