upptäckter, och den krematiska polarisationen tillhör de nyaste i optiken; men. grunden till dessa märkvärdiga fenomener är så abstrakt, att man sällan finner den rätt redigt framställd i optiska skrifter. Professor Edlund besitter emellertid en ovanlig förmäga att göra abstraktioner lättfattliga, och vi tro attknappast nägon, som under sista föredraget med uppmärksamhet följde hans demonstrationer, undgick att få ett: ganska: tydligt begrepp om: orsaken till. denna annars-så dunkla afdeloing af optiken. Sedan han redogjort för orsaken teoretiskt, skred han till framställande af rön, med tillhjelp af den elektriska solen, och visade polarisationens verkningar vid ljusets spegling, sä väl som vid dess enkla och dubbla brytning. De experimenter, som härvid isynnerhet voro egnade att slå an. på mängden, utgjordes ostridigt af profven på den kromatiska eller färgade ljuspolarisationen. I ett solarmikroskop insattes ätskilliga kristallskifvor, liknande en mattslipad hvit lampkupa till färg och genomskinlighet. Genomlysta af vanligt ljus, visade de blott en rund hvit fläck när deras förstorade bild upptogs på en hvit skärm; men vid belysning med polariseradt ljus framträdde i den mest bländande färgprakt alla de små ådror och teckningar som fun008 i kristallen, och hvilka på detta sätt kunde urskiljas och granskas med största lätthet. Vreds poarisationsplanet sakta omkring, så aftynade färgskimet småningom, och försvann slutligen alldeles, för utt under vridningens fortsättning återsynas lika ljust som förut, men med den förändring att samtliga fär serna hade i figuren skiftat plats med sina komplenentfärger. Då alla genomskinliga ämnen af olika äthet äga detta förgskimmer i polariseradt ljus, så var härigecom en utväg. erbjudit sig för Minoeralogien, Vexitysiologien och Djurfysiologien, att undersöka och vfbilda den inre byggnaden hos. sädana hvita eller enärgade men genomskinliga kristaller, hinnor, celler, n. m. hvilkas inre icke förut kunnat ens urskiljas, varken med eller utan mikroskop, och än mindre sranskas och afbildas. Åtskilliga med konst framragta förändringar hos hvita kristaller utgjorde likäl de mest lysande föremälen för aftonens förevisingar. Man fick t. ex. beskåda en triangel, indead i 4 andra, som skimrade i de vackraste blå, röda, sula och violetta färger, men hvilka småningom attyrade och försvunno, för att äter framträda i ett lika ysande skimmer af brandgult, grönt, purpur och guld. in fjäril omskiftade på samma sätt i de mest broiga färgförvandlingar. Men praktfullast ibland allt oro färgskiftena hos en pensee eller styfmorsblomma. Den sistnämndas förvandling erinrar om ett visst thaunaturgiskt konstgrepp — den sä kallade Palingeneien — som tycks hafva spelat en icke sä ovigtig roll bland mysteriernas verkningsmedel (man jemförö t. x. ett uppträde i Werners ,Sökhne des Thales,, 2:a Afdeln., 5:te akten, mot slutet af 2:dra scenen); och nan skulle häraf sluta att den kromatiska polarisaionen varit praktiskt känd längt för detta, ehuru den örst helt nyligen blifvit i Frankrike gjord till ämne ör den lugna vetenskapens afslöjade och oegennytiga behandling. Vore det emellertid tänkbart, att ågon kunde på allvar tycka dylika medels uppenbaande innebära ett slags profanation, säglömmer hav utt möjligheten af färglösa formers framträdande j jusets praktfullaste färger, utan vidare vilkor än nära förändringar i etherns vibrationer, mäste leda till nera vidtomfattande slutföljder, när den är insedd om ett obestridligt faktum, än när den kan betviflas om en tom mystifikation.