VE ME Nr STR Stena ata mikenr de RASET förelser m. m. anställdes. Thamiska Föreläsningarne. Sedan professor Edlönd hunnit att under detta är: kurs efter hand förklara sädana optiska företeelser, som mer allmänt pläga varseblifvas, har han vid de sednaste föredragen öfvergått till en helt annan flock, innefattande dels sädana, som ehuru lika vanliga och ofta af stor praktisk vigt, likväl hittills tyckas endas anade vid vissa tillfällen af instinkten, och: först hel nyligen undersökts af vetenskapen, dels sädana, som denna först i den nyare tiden upptäckt eller lyckats tillegna sig. Hr Edlund har nämligen under de sed nare föredragen redogjort för ljusets subjektiva verkningar, för ljusets böjning, för interferensfenomenerna och för ljusets polarisation, med alla de mänga om. vexlingarne härvid. Den intressanta framställningen om ljusets subjek. tiva verkningar inleddes. med en erinran om: de all mänt bekanta vid äsynen af fallande gnistor, kring svängda glöder, o. d., då ögat tycker sig se glind rande streck och bågar, och på hvilka intryck de flesta fyrverkeripjesers effekt berer. Orsaken förkla rades vara att de vibrationer, hvari ögats näthinna försättes af ljusvågorna från en strälande punkt, icke upphöra vid punktens flyttning, utan fortfara lite längre, så att hela den öfverfarna nerfsträckan vibre rar, likasom om strålen hade qvarlemnat ett spär ai sin väg öfver desamma. — Häri får man äfven söka orsaken till den förening af flera färger, som visar sig vid betraktandet af en i olikfärgade sektorer indelad skifva, när den hastigt och i skifvansplan omsvänges kring sin medelpunkt. Aro dessa färgor de samma som i regnbågen eller den prismatiska färgbilden och fördelade efter samma mätt, så sammansmälta de eller likasom målas öfver hvarandra, hvarvid skifvan får det oförändrade ljusets färg och synes hvit; äro de blott målade med tvä färger, så sammanblandas dessa; om de t. ex. utgöras af blätt och gult, så synes skifvan grön, o. 5. Vv. — Vid mera noggrann uppmärksamhet på verkan af ljusets intryck, upptäc ker man snart att vibrationerna af ljusets. beständsdelar vara olika länge; så att om ögat mottagit det omedelbara intrycket af en solstråle, tycker man sig efterät se en färgad fläck, hvilken efter hand omskiftar i flera färger, i män som de särskilda ljusbestäåndsdelarnes vibrationer stadna, tills blott en färg äterstär, med hvars vibrationer fläcken slutligen försvinner. Var den mottagna strälen ursprungligen färgad, så bar fläcken den färg, som utgör den förres komplement, det vill säga deny som vid sammansättning med den ursprungliga ästadkommer hvitt ljus. Verkan af Jjusintryckets fortfarande på ögats nät hinna har gifvit anledning till påfundet af det så kallade Fenakistiskopet, ett temligen bekant optiskt lekverk, som äfven här förevisades, och bestär af en bricka eller cylinder, på hvars brädd eller omkrets samma figurer blifvit afbildade på lika afstånd ifrån hvarandra men i olika ställningar, så valda, att hvar och en visar figuren i en del af någon rörelse (t. ex. en smed som smider, en galopperande häst, en dansande flicka); hvarigenom den illusionen uppkommer, när man betraktar den hastigt kringsvängda brickan eller cylindern genom ett häl, hvari blott en af ställningarne kan ses på samma gäng, att figuren tycks verkställa alla de särskildt afbildade rörelserna efter hvarandra, hvilka sälunda sammansmälta till en enda efter hand fulländad rörelse. Men likasom ljusets subjektiva verkan vid förutnämnda tillfällen beror på tiden, likaså — anmärkte hr Edlund — beror den äfven på rummet, och det är i synnerhet denna sistnämnda verkan, som gör sig gällande vid en mängd tillfällen i hvardagslifvet, utar att man vanligen har nägon redig föreställning derom. Skalden Göthe fästade först allmänhetens uppmärksamhet derpä, i sin Farbenlekre; men det är egentligen Chevreuils nyare och omständligare undersökningar, som bragt kunskapen om dessa verkningar i tjenlig form för praktiska ändamål. Nerverna i ögats näthinna sträfva att, vid äskådandet al en färg, äfven framställa komplementfärgen, och att vid olika bjerthet eller styrka hos två på en gåvpg betraktade ytor af samma fårg framställa medelbeloppet af deras olika färgstyrka; till följd hvaraf den svagare färgen visar sig mera stark, och den starkare mindre stark, än der är i verkligheten. Hr Edlund antydde huru försök i alla dessa hänseenden kunde anställas medelst hvita, svarta och grä, samt med ljusets olika färger försedda rutor af tyg eller papper, lagda tätt intill hvarandra, eller med ett litet mellanrum, på hvit, svart eller grå botten. Den grå bottnen ger vid dessa försök de tydligaste resultaterna. Han anmärkte, att man finner kännedomen om dessa verkningar vara temligen allmän hos utländska modehandlare och kramhandlare, som begagna sig deraf för att gifva sina varor förmånligare utseende i kundernas ögon. Om man t. ex. efter hand beskädar ett assortiment tyger af samma färg, sä inträffar att de sist beskädade styckena tyckas mindre bjerta än de omedelbart först betraktade; symorganets sträfvan att framkalla komplementförgen minskar oupphörligt bjertheten hos den oafbrutet beskådade, som sälunda förefaller mer och mer ofullkomlig. Vore t. ex. de beskädade styckena röda, sä är gröt den komplementfärg som af ögat sökes. Men omskiftas dessa färger, så att man först betraktar ett vackert rödt tyg, derefter ett vackert grönt, derefter åter samma röda, och sedan äter samms gröpa, samt ombytet ständigt fortgär på lika sätt, så förhöjes intrycket af den sist sedda fargen oupphörligt genom intrycket af den nyss förut beskädade komplementfärgen, och hvarje nytt stycke visar sig vackrare än det sist sedda af samma slag. Detsamma händer vid omvexliog af brandgult och blått, purpur och gult, 0. 8. Vv. — Men likasom komplementfärgerna förhöja hvarandras utseende, likaså tjena melIanfärger att förmedla hvarandra och mildra öfvergängen; t. ex. grönt emellan blätt och gult, brandgult emellan gult och rödt, violeit emellan purpur och blätt; och på valet af dessa motsatser och öfvergångar bero de riktiga eller förfelade, de angenäma eller vidriga verkningarne af färger i dekorationer, i drägter, i målningar och deras halfskuggor; man finner häraf buru vigtig kunskapen härom är för konsten och slöjderna, likasom för trefnaden i hvardagslifvet, för så vidt de vanliga omgifningarnes kolorit dertill kan bidraga. I afseende på ljusvågornas interferens, eller den verkan af olika ljusvägor att de mellankomma och hindra hvarandras rörelser, hvarvid de stundom alstra mörker i stället för ljus, och i andra fall afsöndrade färgpartier, omrämnde br Edlund ätskilliga af Fresnel änmärkta rön, som äro så afgörande till förmån för vibrationsteorien, enligt hvilken denna interferens endast kan förklaras, och som förutsätter den säsom oundviklig. Huru denna interferens alstrar mörka ech ljusa ränder, färgade rivgar vid brytnipg i genomskinliga ämnen af olika täthet, vid äterstudsning under vissa vinklar från speglande ytor, vid genomgången af fina öppningar — der ljuset epligt emanationpsteorien ansögs böja sig — förtydligades medelst förer xed tillbjelp at elektriskt ljus och lampsken ömevis. Ljusets polarisation, hvars verkningar äro så öfverraskande, och hvilka äfven redan fillämnar för vig.