Aftonbladet – 22 april 1853, sida 1

alla verkligen lysande och till utseendet dyrbara. Det var i sanning förvånande att se denna mångfald både af personer och annan teatralisk utrustning; jag räknade till mer än 60 personer, alla olika klädda, och det flera gånger i pjesen. Guld och siden, spetsar och prydnader funnos i öfverflöd och ersatte mer än tillröckligt frånvaron af de öfriga sceneriets bländverk. Rundt omkring detta konstens och nöjets tempel befunno sig, liksom på våra marknader, smärre stånd, der man dels förfriskade sig med diverse dryckesoch matvaror, de förra af samschu, de sednare mest bestående af te och sötsaker, dels var inbegripen i flera olika slags spel, än med, än utan tärningar. Af dessa liknade flera våra vanliga hasardspel, och ehuru insatsen ej syntes synnerligen stor, sällan mer än 4 cash (hvaraf 1200 på dollarn), så uttryckte kinesernas anletsdrag dock alldeles samma skiftande sinnesrörelser, allt efter lyckogudinnans bevågenhet eller ogunst, som mera raffinerade och vågsamma medbröders på andra ställen. Spelet hörer i Kina till de mest allmänna nationalsynderna; inne i husen, på gatorna, i hörnen, i båtarne, allestädes, hvarest det är illfälle att huka sig ned, ser man dem hängifva sig åt dess förledande makt. På kinesens anlete läser man då hela vexlingen sf de mest spända, de mest förtärande sinnesörelser, och i detta ögonblick är han ej medveten af något annat utom honom. Det lägre olket gör vanligen små insatser, ja spelar i orist på annat med apelsinkärnor; men jag har ock sett spelare, som framkastat på ett sådant spelbord i ett gathörn ända till 4 dollars. Tiggare, knappast skylde af de eländigaste rasor, släpade sig talrikt emkring, anlitande len allmänna barmhertigheten. Med ett ord: let hela folknöjet hade en så veritabel likhet