Aftonbladet – 22 april 1853, sida 1

Ifinhyilda skönheterna, hvaribland en och anJnan verkeligen såg småsöt nog ut, började si Tbotande blickar och åtbörder visa sig blanc jkineserne, att vi funno det rådligt afstå frår ögonens teckenspråk. Jag tror mig ej skära till för mycket i växten, om jag uppskattar hela antalet af åskådarne till 1500. Säkert är, att deras uppmärksamhet och intresse syntes på det lifligaste spändt och gaf sig luft i högljudda bifallsyttringar. Naturligtvis var det mig svårt att uppfatta den ledande principen i hvad jag ågåg, men det tycktes mig gå derpå ut, att en äkta man satt i klämman mellan tvenne hustrurs jalousie, att han i desperation dödade den ena, och blef dragen inför kejsaren, som dömde, att hans skägg skulle afbrännas och hans person in effigie halshuggas. Det vore synd att säga, att de spelande ej inlade lif i sin aktion. De flögo och väsnades från den ena sidan af scenen till den andra, togo höga skutt, stupade kullerbytta, gnällde i den högsta diskant och röto i den grofvaste bas, vände ut och in på ögonen, använde med synnerlig färdighet vår ifrån Stockholms kungliga scen bekanta både stora och lilla geste, och syntes till alla delar vara fullt inne i sina roler. Stycket bestod omvexlande af tal och sång, men under hela tiden fortfor den gälla musiken med att allt efter ämnets mer eller mindre starka momenter målande falla in och harmoniskt beledsaga sången, som var den mest onaturliga jag hört; ju mera gnällande och skärande, desto finare och bättre. De spelande inträdde alltid genom en och utgingo genom en annan port; och som här uppträdde kejsare, mandariner, soldater, fruntimmer af alla stånd (hvilka spelades af unga män eller gossar), och flera andra karakterer, så lemnades ett godt tillfälle att åskåda en stor samling af de mest skiftande drögter,