Aftonbladet – 18 april 1853, sida 2

en, och ej sällan Hör man personer af allogen under inflytandet af starka och högliga sinnesintryck uttrycka sig på ett språk, rmast motsvarande det bildade språket der 17:de århundradet. Utan tvifvel är det ; samma sätt med folkvisan. Afven dess ner hafva en dag varit konventione:a och .odern mus:k, som ljudit i hofvens salar, dit en ännu en gång blifvit återhemtad såsom 1 kuriositet: Om hundra år eller mycket rr torde man få höra Bossinis, kanske sjelfva onizettis melodier gnolas på våra gärden och våra skogar, sedan de blifvit begrafda i amla musikbiblioteker och ingen menniskå ingre sjunger dem i konsertsalarne och föriaken. Till följe af den allmänna bildningen öh det lifligare utbytet komma dessa traditio: er från högre samhällsområden till de lägre ndast att fortplanta sig. betydligt hastigdres Jet blir hela skillnaden. Det skulle äfven ej sakna intresse att unlersöka, huruvida den lyriska eller utesluande melodiösa, romansoch visdiktande falenheten hdös svenskatne, som författaren stäler så utmärkt högt, är något alldeles egenlomligt för Sverige eller någonting som i hög rad tillhör alla unga och primitiva nationer, om ännu ej egentligen uppnått sin mannaålder åsom kulturfolks Åtminstone saknas sköna olkmelodier, baliadör och visor, lika litet bas le slaviska folken som hog de romaniska och röthiska. Förfettaren har sjelf af sina föresående arbeten derpå gifvit bevis, och många lera kunde anföras. Men endast de högst odlade folken hafva frambragt de större och nera sammansatta konstformerna, till livilkäg rambringande fordras ej blott gemytets lyriska fullbet, uta äfven den. större och mera omfattande åskådning, som: tillåter diktaren att träda utom den inskränkta kretsen at sin egen subjektivitet och dikta hela pergonligheer samt. uppfatta och framställa allt hvad som naturnödvändigt måste röra sig inom deres inre. Denna konstform är den dramatiska dikten inom poesien, och torde inom musiken närmast motsvaras, utom af operan; äfven af symfonien och oratoriet. Mycket far varit taladt och. skrifvet öfversanledningen hvarföre vår litteratur alltid varit och ännu är så fattig på d amatiska produkter: Lika mycket kunde talas och skrifvas öfver orsaken, hvarföre vår nation; med en stor: rikedom af melodifulla tonsättare, endast undantagsvis sett en och annan försöka sig på en symfoni, en ouvertur eller större dramatisk tonskapelse. Månne ej orsaken kan-.vara dens mma till båda företeelserna? Öm så är, skulle vii afseende på konsten snarare böra anse vår nation såsofi en hoppfull yngling med sköna, förträffliga och oförvillade anlag, än som en vuxen konstnär, som redan triumferande nått höjden af sin lysande bana. Den s,m känner vår författares .föregående skrifter, kan lätt :äna, att han äfven i den närvarande ej glömmer säga oas, att musikend mästare äro tre — Haydn, Mozart och Beethoven. Hr Mankell har haft den stora förtjensten att genom sina analyser af Trollflöjten, Skapelsen och flera andra pårtiturer införa mången ung musikälskare i dessa odöda liga mästares -oförgängliga skönheter. Men allt har sin tid, och vi nästan frukta att detta ämne nu börjar på att förekomma de flesta af hr Mankells läsare litet uttömdi.. Viskulle derföre gerna se, att när han nästa gång fattar pennan, för att rikta en litteratur, som knappast utom honom räknar någon författare på värt språk, ban ville välja några nya ärineny, förklara oss hemligheten af den tjusning, som den italienska musiken utöfvar på 083, ej blott genom sina granna löpningar, -utan fastmer genom den energiska : sanning, hvarmed den framställer de sydländska folkens enkla, nästan fattiga, men starka och lättbegripna affektioner, berätta för oss något nytt om dessa gamla musikaliska räknemästare, om hvilka han sjelf vet så mycket, och som, utom sina kontrapunktiska konster, icke sällan i hög grad egde den enkla hänförelsens sublima majestät, eller fortfara att gifva goda och välvilliga råd åt uppväxande musikidkare, eller kasta några nya immorteller på de gamla bortgångnes grafvar. . Hr Mankell har mycket latt säga oss, och dertill mycket godt, ja rikedomen är så stor, att framstillningens flod forsar med nästan alltför strida, och derföre Istundom litet grumliga böljor. Märkliga Tnnlysnipgar om Skolstyrelsen