Aftonbladet – 18 april 1853, sida 1

städes se den ljusare färgen behandla dem mörkare. Der hade förut funnits en missionär, såsom minne af hvilken der ännu stod en präktig och rymlig kyrka; men numera tyckes det icke löna sig för någon att vara der. Tiden tillät mig ej att länge dröja i detta ormlösa, föga stela harem. Sedan tärrosknöarne blifvit ditbragte från-odlingarne återforo vi till den första ön, som nuw fycktes nästen stå i ljusan låga. För att nemligen fånga de ji kokoöspalmernas och pandanernag toppar uppflugne hönsen, upptände man vid trädens rot: eldar, och foglarne, bländade af let starka skenet, läto sig sålunda lätt fångas. Det var i sanning ett högst eget och oneklisen praktfullt skådespel att i den mörka jvällsstunden (ty månan sken blott obetydigt) se de bruna figurerna löpa med sina 1åsande facklor under de yfviga palmkronorfnas srönska och höra ljudet af deras skri, hvari emligen harmoniskt sammanblandade sig hönseng kacklande.: Aterburen öfver koralirefvet ill båten, återkom jag omkring kl. 8 till fresatten. Under natten hade vi med god vind tillyggalagt det lilla afståndet till den nära liggande ön Ascension: (äfven bland Karolinerna) ch befunno oss påföljande -morgonen-i åsyn f densamma; men gtrömmea var: starkt emot 58, så att vi ej förrän fram-emotkl.-9 kunde å 1 båt afgå-till ön, medan fregatten höll af itanför de af hiskliga bränningar slagne koallrefven, innanför hvilka en ganska rymlig ch: förträfflig hamn vidgade sig, Ön egåe ett genom sina höga berg och täta skogmassor behagligt utseende; som närmast påminde om Tahbeiti, ehuru naturligtvis mycket mindre mposant och storartad. Åt-den sida; hvarest vi besökte densamma; garnerade några Jåga sorallholmiar-helä sidan, och utöm rännän i nidten var kusten så grand, att vi ej i början