Aftonbladet – 16 april 1853, sida 2

upphöra att låta den jord, på hvilken man predikar Guds ord, vattnas af blodatrömmar för detta ords skull, upphöra atti Kristi namn förvandla naturens paradis till ödemarker. Man skall taga menniskan sådan hon är, och bvarken som ett odjur, en satan, eller som en engel; man skall rikta sin verksamhet på förståndet och hjertat; man skall försaka alla strider om religionsmenivgar, alla förföljelser mot olika tänkande, allt småsktigt gnat om trosartiklar; man skall icke endast predika och blott idkeligen predika, utan äfven lära andra nyttiga kunskaper; man skall icke blott upprycka, utan äfven så, och det inga stela, döda former, utan lefvande Guds sanningar; man skall lära, att Guds rike icke är af denna verlden och att saligbeten består i att känns Gud och den han sändt bafver, och ej i at böja knä för hans bräckliga redskap, ej i at göda dem, som förebära sig vara bans tjenare och ofta endast ä ov glupande ufvar i ljuse fårakläder. Jag återkommer änvu en gäng ull hvad jag ofvan sagt och hvad jag äfeen haft tillföll ati flerestädes genom exempel visa. Det finnes också Gudilof ärliga missionärer, män med hjerta i bröstet och förstånd i hufvudet, gom verka ett godt verk. Det finnes bärotder föj det stora ljuset, som uppgår öfver rtnörke lande, män som med sina gerningar beviga sin t:o. Äfven korsets sanna väg har här många grasterar tll milstolpar, och månge! Guds hus finnes, der evangelium pred:kas anda och sanning. Rörande och upplyftar de är historien om dessa än, dessa fridens hjels tar; och om trons annsler uppvisa mång: exempel på ett ovist nit, gom mera skada än gagrat, på en förvänd entusiasm, som upptöndt en förtirande eld i sället för der himmelska lågan, på en inskränkt och vråvg uppfa twwing af det heliga kallet, som motver kat bättre afsigter, på orena och sjelfvisk: sytsn, som undergrätt fo!kens lycka och väl: färd och offrat de oskyldiga för sjelfviska ön damöål, så är dock månget historiens blac lyckligtvis äfven fulit sf prof på dem, som räknat det för eiv högsta Just och sin högste ära att fromt och stilla tolka Herrans godhet som lugnt och samvetsgrannt upplyst och förädlat de okunniga och svaga, samt vunni lifvets skönaste segerkrona, antingoir de lyck ligt öfvervunnit alla hinder ceh motstånd el ler glade dukat under för sin tro. Ära oci välsignelse öfver deras minne!